Idag är jag en maskin.
Jag trevar mig mekaniskt fram mellan hyllorna och alla småtrötta pensionärer.
Idag är en sån dag som startade med vemod och en smula ångest, över vad vet jag inte, men det fanns där.
Vaknade jag på fel sida bara? Eller är det något annat som grämer mig?
Jag själv har inget vettigt svar. Och behöver det nog inte heller.
Efter lunch släppte jag mina funderingar om ingenting och fortsatte jobba som vanligt.
Nu på eftermiddagen har jag till och med varit trevlig mot några kunder. Till skillnad från tidigare under dagen.
Inte för att jag har varit otrevlig, men jag har liksom varit instängd i en bubbla, där jag har undgått blickar och onödiga frågor genom att verka upptagen.
Det är förvånansvärt hur kunder faktiskt klarar sig själva egentligen. Men människan verkar tycka om att dumförklara sig själv.
Det har inte varit mer uppenbart sen jag började jobba i butik.
Dom dumma frågorna haglar över en, och man förundras över personers sätt att inte tänka.
Finns det hjälpmedel ska dom ju användas, oavsett om dom behövs egentligen eller ej.
Ta alltid den enklaste vägen, och gör gärna icke-problem till problem.
Jag har hört kunder som har beklagat sig över det mesta.

-"Här åker man ända från Upplands Väsby för att handla hos er, och så får man betala 4 kr för mycket?!"

Oftast vill man svara drygt och elakt, men i samma tankestund som går genom huvudet sekunderna efter kundens vemod kommer man fram till att det bästa alltid är att låta kunden ha rätt, oavsett om det är fel.
Dom 4 kronorna betalas tillbaka, så att personen i fråga förhoppningsvis har råd med att biljetten tillbaka till Upplands Väsby...

Jag undrar när man får uppleva en kund som åkt hit från Upplands Väsby för att dom har betalat 4 kronor för lite?
Det skulle göra min dag.

1,5 timmar kvar, och 3 pall att plocka.
Hej och hå, jobba på.