Ett känslomässigt sådant. Efter månader av lycka kommer till slut den första "ångesten". Om det verkligen är ångest vet jag inte riktigt. Men det är något som känns konstigt. Och det är inte bra-konstigt. Jag försöker dock behålla lugnet och samtidigt tänka som Alfons. Åberg alltså. Det är ju egentligen inte Alfons som listar ut hur det är, utan hans farmor.
Man ska vara glad över att man har tråkigt ibland. Det är ju för att man ska känna skillnad. Så att det blir roligare, sen.
Jag hajar hela den grejen, men har liksom svårt att bearbeta det, och verkligen tänka att det är ju så det är.
Jag försöker hitta på något som gör mig glad.
Men inget funkar.
Jag får helt enkelt rida ut stormen och se fram emot vad som komma skall.
Vad spännande! Undra var det är för kul som kommer att hända...?