Himlen faller ner utanför mitt fönsterglas,
molnen spetsas mot trädtoppar dom går i kras.
Långt i fjärran hörs sorlet ifrån människor
regnet slår mot taket, låter som det alltid gjort.

Jag har ett hål i min hink, men det gör mig ingenting.
Jag har slutat fånga regn, man bara springer runtomkring.

Låt dom jaga skuggorna man aldrig får.
Nej, jag tar en skål för varje gång som klockan slår
och jag ritar upp världen på en pappersservett.
Allting är så klart, allting verkar barnsligt lätt.
Jag tror på fotsteg i sanden, jag tror på tecken i det blå.
Jag följer linjerna i handen, och jag är glad och sällsam då och då.

Låt mig förbli en idiot,
en lycklig idiot.