Arne Höök tycker synd om sig själv.

Han tycker synd om sig själv i form av sarkasm. Det är så han vill förmedla om hur synd det är om honom som behöver leva i en miljö som är nedklottrad. Förslummad. För klotter och slum går hand i hand.
Det är jobbigt för honom att behöva förknippas med Bronx. Med människor som verkligen bor i slumen. För det gör ju inte han. Så fort kopplingen leder dit är det synd om Arne.
 
Lika väl som att målandet gör målaren glad och ger denne tillfredsställelse så gör den Arne arg. Han fullkomligen kokar av ilska. Hans garagelänga är ju inte i ikea-svartbrun som den var när han flyttade in. Så vart ska han nu kunna parkera bilen? Inte i garaget med klotter på hoppas jag? Klottret på garageporten är ju ett tecken på en otrygg miljö, så om Arne parkerar bilen där blir den väl förmodligen stulen.

Det är synd om Arne! Ge honom en tyst minut för att visa erat stöd. Annars han kanske går under. Totalt. Vaknar nedklottrad och våldtagen en dag. Vem vet?