Låt detta arbetspass nå sitt slut. Rädda mig.

Tappade läskigt mycket läsare över en natt. Riktigt vad det beror på vet jag faktiskt inte. Kan det kanske ha att göra med att jag inte lämnade några kommentarer i andra bloggar igår? Det låter ju hyffsat rimligt att man måste göra lite reklam för sig.
Och det är vad som är syftet. Allt går runt bara. Även om jag anser majoriteten av bloggarna som icke läsvärda så måste jag kommentera dom för att själv få läsare. Annars hittar ingen hit, eftersom jag själv mest skriver dynga om andra.
Så, dåliga bloggare har en funktion? Som mygg ungefär!

Dom finns i miljontal, är bara jobbiga för resten av världen, utom för fåglarna. För fåglarna fungerar myggorna som föda. Dom liksom finns i oändligt antal. Så att andra bloggare ska kunna hälla skit över dom och tro att dom är bättre än resten.
I så fall är jag en fågel.
Ikväll är jag en örn.

Var bara tvungen att lägga upp den här. Känner att det blir lite opersonligt om det enda som kommer upp är filmer från youtube. Men den här förtjänar sin plats i arkiven.

En gång varje vecka publiceras "Veckans blogg" på startsidan. Jag kollar dom sällan, när det allt som oftast står:

Bloggar om: Mitt liv, mina vänner, mode, shopping, party mm.

Otippat.

Vad gör jag här egentligen?

"Dani" publicerar sin playlist på sin blogg. Musiken hon just nu lyssnar på alltså.

Rådet från mig är att leta runt lite bland artister som inte spelas på The Voice.
Utbudet är stort. Skaffa dig lite fantasi!

Senaste 5:

2007-2008. Full, skadegörelse, slagsmål, pipp, kräk.

2006-2007. Full, kräk, 800kr taxi, däck.

2005-2006. Svikande minne. (Överkonsumering av alkohol)

2004-2005- Svikande minne. (Överkonsumering av alkohol)

2003-2004. Slussen, fylla, midsommarkransen, gripen, kräk, avvisad, hemgång, däck.

Men den här gången blir det annorlunda?

Idag har jag fanimej ingenting vettigt att skriva om. Alla mina tankar har varit låsta på arbetet. Det har varit äckligt mycket, och all energi har gått till att få det att funka på jobbet. Kankse kommer upp något lite senare, när jag har hunnit slappna av och luska ut något lömskt att klanka på. Så länge:

Thomas Rusiak - Featherweight

Tavla på gång. Först till kvarn.

Om jag dör imorn, spela den här på min begravning. Det är allt jag begär.

Go go dolls - Iris

Blev nyss medlem på bloglovin'. Virrar omkring lite på sidan, klickar på min länk och upptäcker det här:



Charlotte Perrelli? Pernilla Wahlgren? Vilken statestik följde dom för att komma överrens om att det var just dom här bloggarna som var i klass med mig? Är jag den fula ankungen? Finns det inga andra som är vettiga i bloggvärlden? Nästan så man lägger ner helt och hållet.

Jag vill bara säga att ni tjejer är så gulliga! Allihopa!
Jag vill ger er rosa klänningar och klackskor så ni kan springa omkring och vara söta hela tiden! Med tiaror i håret! Åh, så fina ni är! Gullegull!
Ni är bara så gulliga hela tiden när ni står och ser söta ut. Berätta lite om senaste avsnittet i OC, eller om smink! Det är så gulligt! Sminka er för mig! Så ni ser gulliga ut hela tiden! Hur kan ni vara gulliga jämnt? Ibland är jag trött, och då ser jag inte gullig ut. men det gör ni! Hela tiden! Sminka mer! Rosa, rosa, rosa! Och smink! Och blont! Samtidigt! Och glitter och högklackat! Och rosa! Rosa läppglans! Nallar och hjärtan! Så jäkla gulliga!








Tillfredsställ mig!

En av mina läsare, och själv bloggare, valde att lägga upp en låt på min begäran. Inte att jag krävde en viss låt, utan mer en låt i allmänhet.
Svaret blev bra, men otäckt politiskt. Så, för att röra runt i grytan slänger jag upp ett svar på tal.

Immortal Technique f. Mos Def & Eminem - Tell The Truth

Ja, det är jag. Eller, det är förmodligen så en del uppfattar mig. Även om det inte är min tanke eller mening blir jag lätt dömd till att vara provokativ, ärlig och framåt.
Det här är dock saker jag själv är stolt över, men egenskaper som många andra uppfattar som stötande eller jobbigt. Nåja, att säga att många tycker det är nog att ta i, men det finns nog en del.
I min värld vill jag att folk ska stå för sina åsikter, ha grunder och argument för varför dom tycker som dom gör och kunna förmedla dom till andra personer. Men vi är uppfostrade till att inte tänka, agera och göra som vi vill.
Det är förmodligen vissa ser mig för en bastard.
Däremot funderar jag mycket. Jag bestämmer mig inte bara för att tycka en sak, för att någon har sagt åt mig att tycka så. För det oftast så det fungerar.
Jag försöker hela tiden hitta den bästa vägen att lösa mina problem, och se till att alla parter inblandade förtjänar det dom får när resultatet av mitt agerande slår ut.
Jag ser mig inte som en fullständig människa, men jag anser att mina värderingar och min inställning till omvärlden hör till det bättre. Även om jag fortfarande har extremt mycket att lära.

I allt det här möter jag ständigt folk som inte kan förstå sina brister. I vissa fall så självgoda att osäkerheten bländar mig.
I butiken där jag jobbar har vi såklart butiksmusik. Jag hörde en låt som började med strofen "Nobodys perfect".
Frågan ställdes efter visst tänk till mig själv om det är så man ska leva? I tron om att man inte är perfekt?
Att det är uppenbart att unga, speciellt tjejer, inte duger till och förmodligen aldrig kan bli perfekta har jag redan konstaterat. Men är det verkligen så man bör tänka? Visst, alla har sina brister, men krävs inte dom för att man ska se det positiva i en människa? Så, att ha brister är väl snarare att vara perfekt.

Därför säger jag, mina påhopp, åsiktsyttringar, fördommar och mitt förakt mot vissa människor, stilar, inställningar, åsikter, människors moral, självsäkerhet, osäkerhet osv. är kanske något som gör er förnärmade, sårade eller arga. Men om det gör ont, så stå hellre upp för din sak, få mig att ändra åsikt. Även jag har mina brister, och kan kanske ändra dom till det bättre, men ni kommer aldrig att få mig felfri, för jag är perfekt.

Det finns en gatukonstnär i Stockholm som kallar sig Folke. Han största sysselsättning är små, små klisterlappar med diverse budskap på. Jag älskar dom. Så jag lägger upp några sköna som jag har sett runt i kring staden.



1. Kuken vill, fittan bestämmer.



2. Söder will rise again.



3. En helg generation matad med lipgloss och modetips.



4. Kenta är inte död. Han har gått till Vitabergsparken och väntar på oss där.

Följande bilder lägger jag enbart upp för att jag vill få mig att framstå som en mångsidig person. Jag skiter egentligen i vad ni tycker om dom. Jag hoppades på att det skulle finnas fler bilder på teckningar av mig, men jag har en tendens att slänga det mesta efter att jag har skissat. Nåja. Det blir vad det blir.




1. Panorama av insidan på en tunnelbanevagn i New York.

2. Del av det som blev skissen till brorsans studentbanderoll.

Om drygt en månad flyttar jag. 2 saker har jag på min topp-prio-lista. En stor skön säng och en tv. Det sistnämnda blir det kluriga. Men jag har iaf börjat att kolla runt smått...



- 52 tums LCD-TV
- Svart pianolackfinish
- Full HD-upplösning
- Inbyggd Boxergodkänd digital-TV
- Subwooferutgång
- Framtidssäker med 2 HDMI


Nå, vad tycks?

Märkte nyss att mina senaste inlägg har varit ovanligt bittra. Varför vet jag faktiskt inte riktigt. Jag är inte bitter egentligen. Jag är glad! Det är fint väder och jag vaknade bredvid världens vackraste tjej. Jag tycker bara det är kul att provocera.

Du duger inte.
Lyssna på vad dom andra säger.
Du duger inte.
Du har ingen talang, utan råkar bara vara en i mängden.
Hur känns det? Jobbigt?
Men du vet väl att det finns lösningar på det problemet också?
Du kan söka till en dokusåpa. Bli Expertkommentator. Varför inte börja skriva blogg?
Alla har chans att lyckas. Det finns ju målgrupper för alla.
Skriv om ditt trista, vardagliga liv, där du berättar att du gör allt sånt som alla andra redan gör. Eller...
Ta din ordlära och kunskap om skrift i bruk, och berätta exakt samma sak, fast med lite finare ord. Det uppskattas nämligen, och andra tror att det gör dig till unik.
Annars kan du använda andra människor som har lyckats som hack-kycklingar. Det fungerar ibland det med. Håna alla som tillhör det talanglösa släktet, helt utan talang, så skrattar alla och tycker att du är bra.
Eller så kan du hacka på dom som hackar. Det är "top-notch". Bara det gör dig iskallt självgod, även i andras ögon, och helt plötsligt betyder du något.
Eller...
Egentligen inte, men det känns som att du gör det.
För det är hela tiden vad andra människor tycker som räknas. Är viktigt.
Inte människor du har dig nära, utan människor du inte vet någonting om.
Ge dom en falsk bild av dig själv, och intresset växer enormt. För vem vill inte veta vem du har eller inte har legat med?

Skriv en bok.

When the police come, shes ready for whatever
Never talk to the cops cus' she got her mind together
A down to earth mother earth living at the speed of life
She don't need a ring to be my wife
A truly independent woman, not a destiny's child
Not depending on money or fashion to have style
She got nuff style - rough style - diamond in the ruff
Not a dimepiece in the back, she a diamond in the front
... seat by my side ready to ride
with a smile on her face when she let me inside
What is this? I need a gangsta bitch, I need love
I need a ride or die bitch? None of the above
I need a terrorist chick taking care of this dick
Ain't nothing superficial like marriage and shit
A truly holy matrimony, she my homie
I forget about this evil world when she hold me...

I need a riot girl, not a violent girl
But one that knows how to defend herself when they try to quiet her
in this manmade era of gangrapes and terror
where most men can't face the mirror
She overcome cus she positive
She live in love and she love to live
She love to give and love to take
She don't compete cus she above the fake
She don't deal with no silly silicone
even when I'm not with her, I don't really feel alone
cus there's a metaphysical bond between us
Strong as my penis want the venus
I need the butts and no maybes
I a ladie tonight that should be having my babies
You know what I mean?
Wanna roll with my team, well you know what I need

I need a bandit queen, but man it seems
that the whole world is living in some candy dream
They want a plastic screen - not flesh and blood
They want some bad machine - not blessed love
They're stressed enough of ulcers and bloodclouts
Grey hairs and great fears of what nots
I feel alone in this cold world
But out of 5 billion people there should be a soulgirl
My soulmate not afraid to hold weight
Baby your soulfood I love it homemade
The way you stir it up I ain't coming home late
Your recipe is so tasty - give me the whole plate!

I have my bandit queen...

Låt mig bara klargöra en sak angående tidigare inlägg.

Jag förstår att folk vill läsa om ytlighet, kändisskap och hur 17-åriga tjejer klär sig. Jag förstår bara inte varför.

Ni får gärna hjälpa mig att förstå ynglingarnas tankegång, och varför det alltid finns en avund och en strävan mot att vara så lik någon annan som möjligt.

Jag vet inte om det är mig det är fel på, men föraktet mot andra bloggare växer sig bara större. Visserligen vill jag också tro att det jag skriver är unikt, och får uppmärksamhet för det. Jag har dock insett att så inte är fallet. Men jag kräks allt oftare i min egna mun när jag försöker hitta ett syfte hos majoriteten av dom bloggare som försöker hitta det här vettiga och unika. Eller så kanske dom inte alls är ute efter det, utan bara vill "skriva av sig, om sig vardagen och sina liv". På något sätt lockar det också läsare. Vilket jag verkligen inte kan förstå...

Blogg 1.

En blogg om mitt liv som 17 åring. Går andra året i gymnasium inriktning frisör. I bloggen kommer ni att kunna läsa allt från min vardag, till mode, smink, hår, kändisskvaller och mycket mer! Jag älskar att pyssla och skapa saker. Jag tipsar ofta om olika saker man kan göra själv som bla; sy kläder, göra smycken och olika frisyrer! Dagens outfit och mina köp kommer ni självklart också kunna läsa om!

Blogg 2.

Jag heter Elena och är 17 år. I min blogg skriver jag om min vardag, kärlek, shopping och personliga åsikter. Det bästa jag vet är min familj och min pojkvän Marcus :)

Blogg 3.

Hej! Kenza heter jag & jag är en 17 årig halvmarockansk modell som pluggar sista året på gymnasiet. Här i en av Sveriges största bloggar (framröstad som Årets blogg 2008 i VeckoRevyn blog awards!) så skriver jag om min vardag, mode, shopping & en massa annat. Det bästa jag vet är mina vänner, min familj & min lilla chihuahua Armani. Och det tyska bandet Tokio Hotel såklart. Kärlek. Spana in kategorin "tokio hotel live" där jag skriver om mina TH-resor runt om i världen samt visar en massa bilder & filmer från resorna.


Så kräktes jag lite igen...

Det är vad jag möter hela tiden. Hatet alltså. Inte mot mig själv dock, utan mot andra.
Det är alltid snack om religion, politik, etnicitet, könsroller osv.
För det är tydligen väldigt viktigt att tillhöra "rätt" grupp. Starkast överlever heter det ju. Så människan verkar hela tiden hitta på olika anledningar att få slå folk på käften. Kan man dessutom göra det med andra som tycker likadant är det såklart helt underbart.
Jag vill inte rata tankegången om att man hela tiden vill vara bättre än sin granne, det bär självklart mycket negativt med sig, men är kanske något vettigt ändå?
Att som individ välja en grupp av andra människor att tillhöra, för att slåss för något man tror på, kanske verbalt, men också fysiskt, leder i min tro förr eller senare till en starkare mänsklig "ras". Den gruppen av människor som inte tilltalar den stora massan förlorar helt enkelt i slutändan kampen. Kvar blir den starkare. Så småningom utmanas den av en ny, nytänkande grupp, som om den har vad som krävs i sin tur tar över efter den tidigare dominanta.
Helt enkelt en del av den mänskliga dynamiken.
Men det gör ont också. Jag hatar att se andra, på sitt sätt, goda människor, som förkastas, förnedras, jagas och förlöjligas, enbart pga en annan social bakgrund, etnicitet, religion, politik, sexuell läggning etc.
För det är också hela tiden väldigt viktigt att bry sig om andras åsikter.
Är man bög är det ofta väldigt gemytligt för andra att påpeka det, av någon anledning. För bögar i allmänhet påverkar ju oss hetrosexuella i våran vardag, och måste därför sättas på plats. Verbalt eller fysiskt. Vad kommer annars deras mode, tal, rövknullande och frisyrer göra mot oss?

Samma tänk gäller tydligen vad man än pratar om. Hiphoppare, hårdrockare, vänsterpartister, moderater, negrer, vita, uteliggare, inneliggare, fjortisar, gamla, brats, sofo-poppare osv. Tyvärr. För det vore ju riktigt hemskt om vi sluta bry oss om hur andra är. Man vill ju inte vara den förste som sväljer stoltheten och lägger ner stridsyxan. Det är då man tillhör den svagare gruppen. Den som tillslut konkureras ut av den starkare. Eller så hamnar man i något form av ingenmansland, där ingen bryr sig om dig, och du inte bryr dig om någon. Jag har dock lärt mig att den positionen oftast uppskattas.
Ibland stör sig folk bara på den dock. Jag vet inte riktigt varför. Jag satsar på skam. Skam att själv inte kunna svälja stoltheten och bemöta alla människor med den kärlek och respekt som var och en förtjänar.
För det gör man väl?

Top 3 SMS i inkorgen, annandagen:

1. "Hahaha! Det måste vara minst 50 snutbilar o piketer o skit på Stureplan just nu... Värsta huliganjiddret utanför prinsen. Dom har stängt av hela vägen mellan norrmalmstorg och Birger Jarlsgatan och det är hur mycket farbror-blå som helst. Är ni här eller?"

Kommentar: Jisses, vad tror folk om mig egentligen?

2. "Pucko och minttu var najsprajl!"

Kommentar: Hate to say i told you so...

3. "Knulla klart och ring!"

Kommentarer: Överflödiga.

Vad säger man när man mår som bäst? Politik och religion håller sig utanför livet man själv lever. Man anpassar sig efter omständigheterna man har omkring sig och trivs därefter. Det är idag som jag mår bra.
God natt!

Nu får ni smaka på lite gäst skrivande. Av  Banditens kära fyllevän och i övrigt ganska goda vän Veritas. Vi finner oss själv denna kväll efter viss disco bowling och nu klockan halv nio vara påväg att säppa ut örnvingarna. Detta inlägg handlar egentilgen om en viss gud som beter sig illa emot sina undersåtar.



// Fylleinlägg av M och BanditZid. Ha HA ha ho. god jul i efterskott och penisar är överlag större om dom är svarta och inte heter Tim.

Är helt stenad på hiphop just nu. Har alltid lyssnat på det mesta i musikväg, och gör det fortfarande, men jag har en period just nu, och jag älskar det fanimej!

Dead Prez - Hiphop

Så var det slut. Julen alltså. Den riktiga julkänslan infann sig aldrig riktigt hos mig, trots att jag faktiskt hade en julafton med gran, julbord och kalle anka. Är det min inställning till julen som fick mig att känna så måntro?
Hur som känns det skönt att det är avklarat.
För första gången någonsin, iaf i min livstid firade jag jul med farsans släkt. Det inkluderar han syster, som styrde upp alltihop, och hans 2 bröder. Alla bröder som tidigare har varit isär och mer eller mindre sura på varandra pga diverse ting slöt helt plötsligt upp och fick chans att umgås.
Vilken härlig jul! För det är väl ändå det viktigaste? Att människor kan samsas på julafton? Av respekt till jesus!
Men som sig bör blev alkoholintaget stort, och indikationer på irritation dök så småningom upp, så klart.
I samma veva fick man höra dom sedvanliga fraserna "Jag vill inte se min mamma så här full på julafton." och "Måste man bli full som fan bara för att det är jul?"

För på jul ska ju allt vara frid? Det är ju tradition?
Det slutade väl i alla fall. Det blev en relativt lugn julafton, och alla som var där och firade vårat älskade jesubarns födelse mådde gott, mest pga alkoholen och den goda maten. Men också för att man fick tillfälle att hedra jesus, och den heliga dag som julafton infinner sig på. Det är kärlek. Heja gud och hela kristendomen. Länge leve jesus!

Jag är slut.
Julstressen på jobbet är helt sjuk. Varför plågar sig människor med det här? För att känna gemenskap? Kärlek?
För mig är det bara ett enda stort virrvarr.
Det suger musten ur mig.
Kan någon berätta för mig vem som hittade på ordet julefröjd?
För någon fröjd ser jag inte röken av.
Är det kanske det som infinner sig när 2 veckor av stress är över? När man äntligen är klar med julshoppandet och skinkgrillandet och julgranspyntandet?
Är julefröjd när man åker än hit än dit för att hinna fira jul med alla delar av familjen? Mammas sida, pappas sida, mormor, tjejen, polarna... Hinner jag med tunnelbanan? När går den? Julschema! Fuck!

3 timmar kvar på arbetspasset. På årets stressigaste, jobbigaste dag. Sen är jag ledig i 3 dagar. Och jag ska inte göra någonting.

Jag äger tillsammans med Elin efter den 1/2 en 3-rummare i en närförort. Jag är obeskrivligt glad. Det fullkomligt sprutar positiv energi ur mina öron. Saltet från glädjetårarna har lämnat en varsin rand på vardera av mina kinder. Lyckan är total!

Det är upplopp i Rosengård. Gatustrider rättare sagt. Jag har läst lite grand om det, men inte funnit det speciellt intressant. Som vanligt är det människor som känner sig lurade eller utnyttjade av svenska staten och tar ut det på poliser. Däribland hamnar det såklart då och då oskylldiga i korselden. Riktigt hur illa det är nere i Rosengård vet jag faktiskt inte. Men att det är skillnad på upplopp och upplopp råder ingen tvekan, speciellt inte efter att jag har kollat hur det stod till nere i Athen för ett par veckor sedan.

Rosengård:




Athen:




Konstigt vad vi i det trygga Sverige klassar som upplopp. Ett gäng ungdomar som springer så fort polisen kommer och som ängnar mer tid åt att bränna däck än att ställa till kaos. Löjligt om ni frågar mig. Ska det göras något ska det fanimej göras ordentligt!

Jag har inte jobbat sen i tisdags. Nu ska jag jobba en dag, sen är jag ledig lördag-söndag. Jobbar måndag-tisdag för att sen vara ledig onsdag-fredag. Känslan av trötthet och rastlöshet tränger sig allt djupare inpå. Men jag har dock vissa planer för hur jag ska få vardagen att spinna vidare. Nu är det 9 timmar av arbete som gäller.
Jippi-kai-yey!

Det har skett en del dumma saker efter mitt inlägg Fylleglad 2008-12-13. Det följande som skrivs är enbart för att räta ut en del frågetecken och försöka nollställa det som tidigare har skrivits. Det är också enbart riktat till dom direkt inblandade, resten betyder föga lite för mig, och ni kan även hålla era åsikter för er själva. Jag står för vad jag har sagt, och för vad jag tycker.
Problemet är att det följde en del oanade konsekvenser efter mitt inlägg, vilket inte riktigt var min mening.

Anledningen till att jag skrev som jag gjorde var för att jag fick ett mindre uppskattat telefonsamtal av personen inlägget riktar sig till, natten innan. Det gjorde mig smått upprörd, men ändå på en så pass mild nivå att jag valde att inte ta det så starkt att det skulle få mig att ta det här steget längre. Typ ringa upp denne, eller skälla ut denne på ett värre sätt. Inlägget fick bli mitt svar på tal, punkt.

Tydligen skapade det en del missförstånd och komplikationer. Vad jag skrev till Liza var enbart ett sätt att hämnas. Hämnden gav oanade konsekvenser, och jag vill inte att hon personligen ska få skit från annat håll än från mig. Ni sätter alla själva era bedömningar av henne på egna erfarenheter och ska absoulut inte bedömma henne från vad som skrivs på min blogg.
Jag känner henne personligen, och förmodligen i vissa fall bättre än er som verkar ha gjort fjädern till en höna.
Liza ska inte behöva lida i sitt privatliv, eller arbetsliv pga ett blogginlägg av mig. Och jag hoppas innerligt att ni som läste det inlägget, och kommer i kontakt med Liza är smarta nog att behandla henne på ett värdigt sätt.

Dock anser jag att vissa handlingar som människor begår faktiskt leder till konsekvenser som man i ett senare skede kanske inte var beredd att hantera. Lizas handling, som var att ringa mig, full, och tala nedvärderande om mitt förhållande till Elin, går inte att göra ogjord. Även om Liza har bett om ursäkt, och jag har godtagit den, för att jag vet att hon var full som en örn när samtalet gjordes, så är det fortfarande Lizas handlingar som har lett till den situationen som nu råder.
Det går att skylla på alkoholen, men det var fortfarande Lizas val att dricka, och även att dricka den mängd det nu råkade bli.
Jag ville inte att hon skulle få ta skit för det som skrevs här, och det var absolut inte min mening. Jag borde ha tänkt efter djupare innan jag publicerade namn på min blogg. Men gjort är gjort, och nu får jag ta konsekvenserna för mitt handlande.

Jag hoppas i övrigt att Liza kan tala för sig själv, och jag behöver inga moralkommentarer från utomstående. Jag må ha agerat fel. Jag vet att det gav fel effekt. Och för det ber jag om ursäkt, så som jag gjorde över telefon till dig, Liza.
Men trots det bör du själv se över ditt agerande. Inte för min skull kanske, för jag klarar mig alltid. Men kanske för dig själv?
Någon gång ger det värre efterskalv än vad det gjorde den här gången.

Till sist vill jag tacka Lizas kompis Lisa som rättade mig i hur gammal Bella är. Nu vet jag det. Det var otroligt relevant. Tack.

Om det är några oklarheter får du gärna ringa mig Liza. Jag menade inget ont, och jag hoppas inte att våran vänskap har skadats pga mitt agerande.

Efter en hård kryssning på Ålands Hav blev det en lugn hemmakväll igår, med film och mys, som sig bör helt enkelt. Innan filmen hade farsan ockuperat både tv-apparat och dator för att så snittsigt  som möjligt kunna planera hur hans v65-spelande skulle falla ut. Självklart hade arslet i princip vuxit fast när häst-tv väl var slut, så det fick bli att glutta lite på Insider.
Året till ära tog dom upp lite gamla grejer, men huvudinslaget handlade om hemlösa i stockholm. Aschberg och co. passade såklart på att använda husvagnsmänniskorna som det stått en del om i tidningarna på sistonde som typexempel. Dessa forslas runt i sina husvagnar härs om tvärs genom stockholmstrakterna. Till olika parkeringar. Dom blir stående en kortare tid, och matas sen bort därifrån, för att kringboende, betalande hyresgäster, inte vill ha dom där. "Dom utgör en brandfara" hette det så fint när metro (tror jag det var) frågade en person som bodde i anknytning till en parkeringsplats där dessa bodde en tid, om varför dom inte kan få bo där.
Föga troligt. Den osäkra medelsvensson anser snarare att "uteliggare" utgör ett hot mot den trygga värld som denne har byggt upp. Att behöva möta sociala problem personligen skapar rädsla och osäkerhet. Lättast är det att blunda, ringa polisen, eller skriva en insändare i metro.
Enligt mig själv handlar det snarare om att personerna som fick uppleva "hemlösa" personer på en parkering i närheten av där dom bor, kände rädsla över att dessa kanske skulle medföra droger till området. Det fick deras idyll att se stökig ut. Och vem vet, dessa personer kanske även skulle kunna vara våldsamma?

Troligtvis stämmer det mesta överens med vad svensson tror. Hemlöshet kan ju faktiskt bero på ett x antal saker, men det är inte alltför sällan som droger av någon typ har en stark inverkan i varför en person blir hemlös. Att drogerna i en "hemlös" persons husvagn skulle bringa skada till det annars intakta villasamhället i en av stockholms närförorter är ytterst tveksamt. Men finns risken vill man bli av med den, istället för att göra sina barn uppmärksammade på den "fara" som nu har infunnit sig i området. Som vanligt den lättaste utvägen för en människa. Lägga över problemet på någon annan och vägra se verkligheten för vad den är.

Att det skulle se stökigt ut i området råder ingen tvivlan om. "Hemlösa" personer tror jag knappast lägger större vikt vid att det ska vara ordning och reda och städat. Dom lägger nog mer energi på att överleva och skaffa mat, och andra nödvändigheter. Överlevnadsinstinkt kallas det, något dom flesta i vårat välfärdssamhälle inte har fått uppleva, eftersom vårat storebrorsamhälle alltid har oss under vingarna och det är ytterst sällan vi verkligen får kämpa för att få ha det bra.

Våld i dessa människors närhet? Defenitivt! Jag kan säga att om jag själv hade förlorat allt jag tidigare hade ägt, och någon visade nogra som helst tecken på att ta ifrån mig det lilla jag har kvar skulle jag nog med största sannorlikhet kunna bruka våld. Att Svensson som bor i området därimot skulle få uppleva det våldet är ytterst tveksamt. Men även där finns det en liten risk, och finns risken blir man av med den fortast möjligt. Bomullsvärlden får inte raseras.

Vad jag därimot störde mig mest på, är att Aschberg och insider väljer att vinkla programet om hemlösa som att det vore synd om dessa människor. Missförstå mig inte, det är självklart hemskt att vissa personer ska behöva leva utan fast bostad. Vi är alla människor såklart, och bör behandlas därefter. Men vad Aschberg verkar glömma, eller medvetet lämna ute "debatten" är att dessa personer ofta har sig själv att skylla. Jag menar inte att alla "hemlösa" människor har gjort något dåligt eller hemskt i sina liv som gör att dom förtjänar hur dom har det nu, men jag tror nog att majoriteten av dessa har satt sig själva i den situation dom är i nu.
I programmet tas ju detta självklart inte ens upp. Det är bara synd om dessa människor, och staten och resten av deras omgivning väljer att titta åt ett annat håll. Visserligen hemskt, att andra medmänniskor envisas med att leva vidare i sina perfekta liv utan att vilja hjälpa andra. Men om man, som en av de medverkande i programmet, blev vräkt från sin lägenhet för att man inte hade betalat hyran på 5 månader, så känns det som att man har sig själv att skylla.
Mina tankar går ändå så att det kan ha varit pga jobbiga omständigheter som kvinnan ifråga inte kunde betala hyran. Typ att hon blev varslad eller fick sparken från sitt jobb, hon hade ingen a-kassa, och hade därför inte råd med någon hyra.
Sen berättar Aschberg att hennes vuxna son valde att flytta till en kompis, utan att hjälpa sin egna mamma på fötter igen.
Vad får en son att strunta i sin hemlösa mamma? Kan det möjligtvis ha varit så att hennes pengar, istället för att gå till hyra, gick till någon form av missbruk. Att det tragiska situationen helt plötsligt nådde en peak och att sonen tröttnade?
Det fick vi aldrig veta av att se på Insider i alla fall. Och det kanske dom även lämnar till oss att spekulera över. Men helt plötsligt är kvinnans bostadssituation statens fel. Det är staten som inte förser henne med ett boende, och det är staten som väljer att titta åt ett annat håll.

Aschberg säger att det finns ca 18000 "hemlösa" personer i Sverige. I denna benämning ingår fängelseinterner, ungdomar utan egen lägenhet, alltså andrahandsboende eller personer som är inneboende hos andra. Även personer som bor i husvagnar på parkeringar är hemlösa. Trotts att dom har en husvagn att bo i. Personer som faktiskt inte har tak över huvudet sjönk helt plötsligt till en betydligt betryggande siffra.
Personerna som medverkade i gårdagens program fick ett erbjudande om att bo i ett tillfälligt gruppboende, tillsammans med varandra. Det tackades det nej till. Motiveringen var att man inte kunde bo 10 personer på samma yta utan att det skulle uppstå komplikationer. Men välkomna till verkligheten, medmänniskor! Som att personerna ifråga har något val?
Jo, dom har ju det. Dom stod på sig och vägrade flytta in i ett riktigt boende. Som svar fick dom en varsin tillfällig lägenhet i stockholm. Efter en prövotid, som jag inte kommer ihåg exakt hur lång den var, skulle dom här personerna, om dom klarade prövotiden för lägenheten, och det jobb som dom även bara fick rakt upp-och-ner på köpet, få ett fast boende.

Man kanske helt enkelt ska skita i sina räkningar? Lägga all lön man tjänar in på knark och bira? Förlora allt en gång, men veta att det kommer sluta i nytt jobb och en egen lägenhet? För hur illa det än går verkar pappa Staten alltid finnas där för att fånga upp dom hopplösa fallen. Att det skulle vara något dåligt menar jag dock inte. Det kanske är ett bra wake-up-call för en del människor. Men om dom här personerna sumpar chans nr. 2? Vad händer då? Samma visa en gång till? När ska man ensam få ta konsekvenserna av sina egna puckade handlingar?

Jag väntar, ihärdigt, med knytna nävar...

Angelina Jolie bryr sig inte om vad folk tycker, enligt en välkänd "dam"tidning. Vi alla vet ju att om man är så mån om att övertyga folk att man inte bryr sig, brukar det oftast betyda motsvarigheten.
Jag antecknar Jolies uttalanden i mitt intresseblock, och fortsätter sedan vardagen med att slita ner kroppens leder och muskulatur i mitt svenssonjobb.

Ja, eller vad man ska kalla det. Ingen aska utan eld heter det. Och det är väl vad man kan kalla det i bloggvärlden också. I alla fall, inga läsare utan något att läsa. Men idag har det helt enkelt inte funnits varken ork eller tid att skriva något, och inte heller något att skriva om. Iaf inget vettigt. Dock verkar inte det vara målet för stockholms unga bloggare, och tyvärr inte heller för dom vuxna. En viss inblick i andras liv räcker för att väcka avund och svartsjuka. Vilket tydligen behövs, eftersom det är så eftertraktat.

Nåja, nu ska jag faktiskt sova. Kneg imorn, som alltid. Sen långledigt. Dyker nog upp lite uppdateringar under tiden. Så länge:

Talk - Coldplay (High Contrast Remix

Nu vet väl alla vid det här laget att Linda Rosing ska "dejta" i tv. Tydligen är hon trött på att falla för "Bad Boys" och att killar bara ser henne för det ytliga.

http://www.metro.se/se/article/2008/12/14/22/3157-57/index.xml

Lilla gumman, har man valt att bli känd för allt utom sin personlighet så kanske man borde lägga tv-programmen åt sidan och satsa på ett ordentligt jobb. Där blir man i bästa fall uppskattad för sin arbetsinsats och betraktad som människa, inte knulldocka.
Vill du hitta "den rätte" ska du definitivt inte leta rätt på denne i ett tv-program. Dels för att bespara mig löpsedlar som "Linda Rosing-Janne bröt ihop, pressen blev för stor", och dels för att jag med största sannorlikhet tror att 100% av dom deltagande är där för att
1. Vara med i tv.
2. Förhoppningsvis få sätta på en "kändis".
3. Få ta på dina tuttar.
4. Kunna säga att dom har dejtat dig/varit med i tv.

Att du själv verkar tro på det hela den här idén får mig bara att tappa ännu mer tro på dig, inte för att jag tidigare har haft någon sådan, men.. jag tror du förstår vad jag menar.
Vilken taktik att samtidigt gå ut med att du kanske planerar att strunta i det motsatta könet. Kan man förvänta sig att någon av killarna hoppas på en 3-kant med en till tjej?
Tv-tid, inget annat än tv-tid.
Du är patetisk!

För första gången sen jag startade min egna blogg har jag gått in på startsidan till Blogg.se. Jag inser snabbt att nästan varje "artikel" handlar om shopping eller avund till kändisar. Helst Amerikanska sådana. Helt plötsligt känner jag mig felplacerad. Är människor så här ytliga? Handlar det hela tiden om avund till andra, "mer lyckade" personer? Eller är det helt enkelt sådant bloggandet handlar om? Det kanske är just pga den anledning som min besökarsiffra aldrig överstiger 100 pers?

Vad säger ni? Ska jag börja skriva om hur jag klär mig? Vad jag gjorde i helgen? Vilket stureplansställe jag faktiskt kom in på och vilka kändisar jag träffade där? Intresserar det er att veta vilka skor jag har köpt, eller tänker köpa? Eller kanske bara vill köpa, men inte har råd med? Hur mycket jag fick i lön, och hur mycket av det som ska gå till kläder respektive alkohol?
Varför är det personer som skriver om sådant här som får utrymme på startsidan?
 
Är blogg.se en del av trendsättandet på unga människor? Gör si, tyck så! Det är ungefär den bilden jag får. Rätta mig gärna om jag har fel. Men det äcklar mig, och jag funderar starkt på att leta upp en annan bloggportal att publicera mina icke-intressanta, ärliga och verklighetsknytna inlägg på.
Några tips?

Om jag förklarar för dig att vi inte har en vara så är det inte för att jävlas med dig. Ja, jag vet att det är dåligt att den är slut, och jag önskar att den inte var det så jag kunde sälja den till dig. Men den är slut. Och den kommer inte att ploppa upp ur intet för att du bitchar om det.

Helt plötsligt dalar antalet besökare ner under 20-sträcket. Jag skäms. Men jag sträcker på mig och fortsätter skriva. Det finns alltid dom som ser fram emot ett besök här.

Jag uppskattar verkligen att mina vänner vill ha ut mig på helgerna, och att dom saknar mig ibland, nu när festandet inte är högsta prioritet. Men bespara mig dom desperata försöken att få ut mig när klockan är halv 2 på natten.
I övrigt jobbar jag i helgen, och det är enbart av den anledningen jag inte går ut. Inte pga flickvän. Ni som tror det, eller tycker att jag är en toffel är välkomna att ta det med mig ni är nyktra.
Det är tydligen helt omöjligt att komma ifrån den kategoriseringen helt. Har man flickvän, och speciellt i ett ganska tidigt skede, så kommer man få höra att man är toffel någon gång. Men att det kommer från någon som har en dotter på 3(?) och som går ut i princip varje helg, om inte oftare, håller inte riktigt.
Glöm inte bort vem som bangade senast, och valde the notorious Patricia, istället för Allhusets Drum & Bass-klubb.
I övrigt borde du kanske tänka mer på din dotter än på klubbandet. Växa upp med barnvakt var och varannan helg för att Mamma är danssugen och kåt tror jag kommer slå fel när Bella har vuxit upp. Eller vad säger du Liza?

1 nytt röstmedelande. Mottogs klockan 01:32:
"-----, sluta vara så jävla keff och börja gå ut nån gång!
Det kan inte stå för hela livet även om Elin är fett söt!
Kan du skicka mig Linus nummer, så vi kan nupppa lite?
Annars hittar jag någon annan.
Puuuss, puss, puss hej, puss, i love you!
Faaaan, du kommer in på jobbet, och inte jag är där! Mother fucker!
Puss, hej, puss.

Men guuuuuuud!"

Och jo, det kommer nog stå hela livet ut.

Återgång till det möjligtvis uttjatade ämnet, men ack så hett!
Idag kom julen på tal. Jag nämnde ingenting från början om mitt egna julfirande. Beslutet att det här är min sista "riktiga" jul står jag fast vid, hur tragiskt det än må låta. Men det lyckades ju komma upp i snacket om hur olika skulle fira osv.
Min första respons var något i stil med "Ja, det här blir ju min sista jul."
-"På ett tag eller?"
-"Nej, förmodligen förevigt.."
Mina kollegor satt helt förstummade.
-"Så du ska inte låta dina barn fira jul?"
-"Nej, jag tror inte det, det är ju helt befängt att hitta på en sak för att få dricka nubbe, ge bort saker till varandra och klä ut både träd och gamla farfar till utspökade ufon."
-"Vadå? Så du ska låta dina barn bli dom där mobbade barnen i sin skola. Dom som är helt tvärtom resten av skolan och som får en båt täljd i bark av sin far?"

AHA! Så nu är det sådant det handlar om? Inte längre om tradition och sed utan snarare om att inte gå mot strömmen? Att inte vara som alla andra? Och om mitt julfirande existerar eller ej så är det min familj det är fel på om barnen blir mobbade, och inte mobbarna?
Ok, ok, jag ska inte spela dum heller. En förälder behöver ju nodväntigtvis inte medvetet göra idiotiska saker som dom vet kommer påverka barnens sociala liv. Om nu beslutet att inte fira jul är idiotiskt är väl upp till var och en. Men dom flesta verkar ha reagerat med taggarna utåt. Som att jag är dum i huvudet för att jag inte firar jesus födelsedag. För att jag inte byter pengar med mina släktingar. För att Alladin-chocklad inte är något mer än godis.
Och då är det här fortfarande vuxna människor vi snackar om som säger dom här sakerna till mig.
Om jag går in benhårt från början att lära mina barn att man är den man är? Att det inte finns något öde, och inte heller någon gud? Att det defenitivt inte finns någon tomte, och att man ska älska varandra för det man är, året runt? Skulle inte det funka? Skulle det vara dumt att göra så?
Att mina barn svarar sin dagisfröken med "Men jultomten finns ju inte!" Är det att begå ett misstag?
För man ska väl lura sina barn? Det verkar väl vettigt?
Lika bra att lära sina barn att man kan ljuga lite då och då, speciellt för att göra andra människor glada. För man vill ju inte ha blåögda barn som växer upp och litar på alla onda människor i världen.

Nja.. jag står nog kvar vid min teori, OCH mitt beslut. Ingen jul i framtiden. Men så många presenter mina barn ska få, för att jag älskar dom!

Dra upp basen på max, höj volymen på högtalarna och sätt sedan igång denna underbara musikvideo.

Pendulum - Slam

Fascinationen slår mig varje gång ämnet kommer upp. Jag älskar subkulturer helt enkelt. Ett sätt att gå mot strömmen. Eller ja.. eftersom det är en kultur betyder det ju att fler människor gör det. Men av majoriteten är man en fisk simmandes motströms. Och det fascinerar mig. Att vissa personer helt enkelt inte passar in i vardagen, utan väljer att leva utanför systemet, mer eller mindre. Att ha en hobby eller ett intresse som har förkastats helt av samhället och vanliga svenssons. Om orken tillåter kommer jag kanske snacka mer om sånt allt efter som. Men just nu låter jag en filmsnutt sköta snacket.

Allt handlar om att synas. Oavsett om det är genom hat, förakt, eller beundran är det vad dom flesta människor eftersträvar. På olika plan och i olika omfång av människor. Det är en gemensam nämnare dom flesta bär. Och det beundrar jag. Det är knappast något folk kan fly från. Man kan förneka det, men i slutändan trivs dom flesta med att höra sitt namn uttalas av främmande munnar. Det ger tillfredsställelse och får en att må bra, oavsett vad du har gjort.
Resterande delar av den här serien jag publicerar nu slänger jag upp i lagom takt, annars kan ni ju alltid själva leta upp dom, om det finns intresse.
Enjoy!

Det nalkas jul, och nyår också för den delen.
För varje år som har gått dom senaste 4 åren har jag tappat mer och mer intresse för dessa "högtider". För det är ju tydligen var det är. Någon har fått för sig att jesus, en profetjävel, föddes den 24:e dec. Sen finns det dom som tror annat och firar lite andra varianter. Men så som jag har lärt mig, det är det som är rätt. Det är därför vi krigar mot muslimer.
Det här var ju självklart inget jag tänkte på när jag var 8 år gammal och satt och kollade på kalle anka, innan tomten dök upp och gav mig en massa paket, alldeles utan, för mig, giltig anledning.
Sjukt egentligen att jag inte ens frågade mina föräldrar eller mor- eller farföräldrar varför vi gjorde som vi gjorde varje år, vid den tiden. Det var ju självklart så inprintat i min skalle att det bara skulle vara så. För vi firade ju jul redan det året jag föddes. Då var jag en och en halv månad gammal, och har nog inga minnen från just den julen. Men nog fan firade vi den.
Nu börjar jag inse att det inte har funnits någon profet, även om jag respekterar att andra tror att så var fallet, för det är väl därför ni firar jul? Och det är dags att lägga skorna på hyllan. Jag beslutade lite sent i år, så det här får bli min sista jul. Bara för att inte "förstöra" det vackra och traditionella hos dom jag ska fira med.

Efter jul kommer nyår. Det är ju också en speciell kväll. Vi går från 2008 till 2009. MÄKTIGT!
För er som inte har varit med på någon nyårsafton tidigare ska jag berätta hur det brukar gå till.
Jag har lärt mig att nyårsafton är något speciellt, det händer ju bara en gång per år. Därför ska allt vara lite extra glamouröst. Det handlar egentligen om att konsumera god mad och mycket sprit. Helst i goda vänners lag. Ungefär som en vanlig helg, fast lite dyrare. Man blir tjatad på, indragen i, och nästan påtvingad att göra något speciellt. Om det verkligen är för att folk tycker att nyårsafton är något speciellt vet jag egentligen inte. Det enda jag vet är att det var kul att skjuta raketer på bilar och slänga smällare i brevlådor när jag var yngre. Och det har jag gjort så mycket nu att det börjar bli tråkigt. Dessutom säljer dom inte smällare längre, och raketer är liksom inte lika storslagna som dom var när man var liten.
Hur som helst är det fortfarande en hype runt nyår. Alla ser fram emot den stora kvällen där man ska träffa alla polare, bli full som fan, ragga på alla brudar man ser, hamna i slagsmål, spy, tappa sin mobil, bli gripen och avvisad från platsen av tunnelbaneväktare, ta en svarttaxi hem för 500 spänn och vakna upp dagen efter, som man dessutom ska jobba på, med en huvudvärk utan jämförelse.
Men det är ju nyår?
Det är speciellt! Bangar du så är du en dålig vän. För alla vänner hänger ihop på nyår. Alla helger vi har haft tillsammans tidigare, alla redlösa fyllor, alla slagsmål som vi har backat upp varandra i, alla gånger jag har låtit dig sova hos mig, alla gånger vi har pröjsat varandras taxifärder, ALLT det är ingenting om du inte hänger med på nyår.
Hemmakväll? Dricka hemma? Inga raketer? Ingen fylla? Börjar du bli gammal? Är du färsking?
Ja, jag är nog en färsking. En gammal färsking, som helt enkelt gett upp tanken på en lyckad nyårsafton, där allt är detsamma som vilken helg som helst, fast värre.

En lätt puff i sidan på min arbetskamrat med pekfingret blev till ett gensvar i form av ordet "kvinna".
Inget märkvärdigt. Glimten i ögat och ett leende på läpparna. 2 minuter gick, och jag började fundera.
Samma person går förbi mig, och jag frågar honom vad han menar? Varför kallar du mig kvinna? Använder du "kvinna" som skällsord? "Nej då"
-"För du vet att kvinna är ju något fint, i alla fall för mig."
-"Ja då, så känn dig hedrad."
Tankarna susade i skallen. Skulle jag känna mig hedrad att han kallade mig kvinna? Knappast. Självfallet var ordet menat som nedvärderande. Precis som alla andra väl använda skällsord med kvinnokopplingar. Hora, Bög, Fitta, Slyna, Slampa..
Jajaja, jag förväntar att jag kommer få någon bright kommentar nu som att "man säger ju faktiskt kuk också till folk".
Ja, man gör ju det, ibland. Men allt som oftast använder man ord som relaterar till något femenint. Typ kuk-sugare. Och vi killar tar illa upp. Inte vill man bli relaterad till något som verkar kvinnligt. Fjolligt? Det vore hemskt. Vi lever ju som män! Jag vill höra att jag har stor kuk, inget annat!
Lägg där efter till att även tjejer använder samma ord mot varandra. Inte kallar dom varandra för Lesbiska, Kuk, Manshora osv? Även dom har lärt sig att använda ord med negativ klang om det kvinnliga könet.
Ännu en gång gör vi saker för att trycka ner kvinnan. Om än benämningen kvinna. För det handlar bara om att anpassa sig till en mansdominerad värld. Annars är man en kvinna, av någon form.
För det ska ni veta tjejer, att ni ska göra som vi säger. Ni är det svaga könet. För ni kan inte slåss, och därför ska ni underkasta er oss. Gör ni inte som vi säger är ni horor, hela bunten!

Viljan att hela tiden tillfredsställa min omgivning. Den finns oftast där, ibland knappt så man märker av det, men ligger ändå lurande under ytan av det som kan tyckas vara det verkliga jag.
Hela tiden möts jag av ångest och lätt depression. Något verkar lirka sig in hos mina vänner och göra att dom aldrig är riktigt nöjda med hur deras tid spenderas. För hela tiden finns en oroväckande närvaro av tidsbrist. Att anpassa sig in i vardagen och ta var dag som den kommer är svårt, även för mig. Man lyckas, även om man försöker att låta bli, att tänka på morgondagen, istället för att leva i nuet.
Men allt är inte alltid så simpelt. Att slå sig till ro och vara nöjd är en synd. Att inse att man lever i ett liv där samma mönster bara upprepar sig retar gallfeber på många. Det finns ingen tillfredsställelse i att vara nöjd. Man vill hela tiden veta om det är bättre på andra sidan gräset. Och det är förståligt.
När döden väl knackar på min dörr vill jag hellre vara glad över att jag ångrar vissa saker jag gjorde, än att jag ångrar att jag aldrig prövade något som jag tänkte på att pröva.
Men hela tiden dyker hinder upp. Som sig bör i ett liv. Att tro att problem uteblir, oavsett hur bra man har det är naivitet. Och det är väl det som självklart får en att må bra dom stunderna man verkligen mår bra. Man behöver en svacka då och då, för att uppskatta tiderna som är bra.

Min vän lever i en värld av känslomässigt kaos. Han tjejkompis, som han är störtförälskad i, har valt en annan framför honom. Till råga på allt är denne en av hans bästa killkompisar.
Nu lever han i en värld där hoppet verkar vara det enda som håller igång honom. Tyvärr verkar det dom att kärlek ibland används som vapen istället för någonting positivt.
Jag har själv upplevt att kompisar vänder ens kärlek till någon mot en. Så som sanna vänner bör göra? Men svartsjukan tar över. Om än att det är svårt att erkänna, så ses det som något jobbigt att någon annan, utomstående helt plötsligt får lika mycket, om kanske till och med mer uppmärksamhet som ens vänner.
Alla som har varit förälskade någon gång vet hur historien går. Kännslorna svällar över i början. Det blir ibland okontrolerbart. I viss mån måste man alltid försöka hålla en fot kvar på jorden och komma ihåg sina vänner. Men det är såklart även vännernas ansvar att inte släppa tag om sin förälskade vän. För kärlek är, som alla vet, som bäst när den är ömsesidig. Även vänner emellan.
Så till er som ser eran vän förtäras inifrån av vetskapen att hans kärlek har valt någon annan; var inte med och tär ner honom. Stå upp för honom. Lyssna på honom, även om ni egentligen inte bryr er. Låt inte det hårda, manliga ta över och släpp eran löjliga, ytliga attityd om att pojkar inte gråter. För det gör vi ibland. Och det är när vänner känner sig som svagast som dom behöver något starkt att klamra sig fast om.
Det är då vänskap är som starkast.

Man använder inte "ordet" LOL. Det är jätte, JÄTTEtöntigt!

Kaxigt att ha en egen hemsida enbart för att driva en blogg. Vissa tar det tydligen på betydligt större allvar än andra. Hur som helst känner jag igen mig i det jag har hunnit läsa, även om den här killen är betydligt bättre än jag är på att skriva och formulera sig. Definitivt värd sin uppmärksamhet.

http://www.konstellerporr.com/

Jo, det är sant. Jag tar droger. Eller... i alla fall en drog. Det är liksom svårt att förklara, men jag ska försöka.
Drogen jag tar upptäckte jag för drygt 6-7 månader sedan. Jag prövade redan då, men blev rädd av dess effekter och "fegade" ur att fortsätta konsumera den under en tid framöver.
Jag fick lite betänketid, och efter ett par månader insåg jag att drogen var det bästa jag varit med om. Ingenting slog ruset som det gav när jag använde den.
Så, försiktigt prövade jag igen. Den här gången kändes det mycket bättre. Egentligen var känslan likadan som första gången. Skillnaden den här gången var att jag kände mig säkrare och mindre orolig över vad dess konsekvenser kunde leda till.
Men allt gick bra. Mina vänner och nära har väl påpekat att jag verkar glad och lycklig för jämnan, och till det bekymmerslös.
För det är ungefär den effekten drogen ger. Ett lyckorus utan dess like.
När jag tar den kommer det först en svag slags rysning längs min rygg och nacke. Efter det träffas jag av absolut lycka. Mungiporna pekar i princip konstant uppåt. Drogen ger också en slags helium-effekt. Det händer lätt att jag börjar prata med larvig röst, nästan lite bäbis-aktigt och gulligt.
Drogen är defenitivt beroendeframkallande. Så fort jag slutar använda den märker jag att humöret sviktar. Jag blir lättare deprimerad, om än lätt. Utan drogen känner jag mig rastlös och.. den lämnar en slags tomhet efter sig. Därför använder jag den nästan hela tiden nu mera. Ofta på mornarna, ibland på lunchrasten och allt som oftast efter jobbet, på kvällen.
Bieffekterna har jag inte riktigt upplevt, men jag har hört att om man överkonsumerar, eller snarare kanske inte kan hantera den. Effekterna är knappast fysiska. Det kan snarare bli så att man dras in i drogens beroende att man tappar kontakt med vänner, man tappar intresse för tidigare fritidsaktiviteter och hamnar i en slags trans där man väljer att se det mesta svart på vitt. På gott och ont.
Hur som helst har jag inga planer på att sluta upp med drogen, eftersom jag känner att jag absolut kan hantera den. Mina vänner har som sagt inte upptäckt något annat än lycka. Jag har till och med frågat om jag verkar frånvarande, och fått ett "nej, det tycker jag inte." till svar.
Drogen är dock inte narkotikaklassad i Sverige. Och jag hoppas att det så förblir, för vad vore jag utan den? Den har fått mig på fötter, och att sväva på moln dagligen. När jag tar den känns det som att hjärtat bultar snabbare och jag vill ofta ha närkontakt i samband med den.

Drogen kallas Elin Freja Högberg.
Och det finns ingen rehab i världen som kan vänja mig av vid den.

Första dagen på ett nytt liv? Mycket möjligt.
Går in som avdelningsansvarig på jobbet idag. Sköter man det snyggt och spelar alla kort rätt bör det bli lite löneförhöjning.
Ovanpå det verkar det som om jag och min donna har en 3:a säkrad i en av dom södra närförorterna.
Morgonkaffet slinker lätt ner denna morgon. Förväntningarna på mig är höga. Det gör mig på bra humör men också en smula nervös.
En bra start så är jag nöjd, sen får jag ta det där ifrån.
Dags nu.
Tjingeling!

Norrman med otrolig talang för att göra remixer på redan släppta låtar.

Edo. G & Masta Ace - Wishing (Thomax remix)

I helgen var jag ute med killarna. Vi började hemma hos mig med att dricka drinkar och spela ölspelet. Det var skitkul! Eller hur Erik??!! =)) ;)
Sen gick vi ut. Vi tänkte gå på Village, men vi kom inte så långt, för Robin skulle träffa en tjejkompis som han hade raggat på tidigare. Så det blev hirschenkeller istället. Fett me tråkigt tyckte vi andra, men man måste ju ställa upp för grabbarna, eller hur killar??!! ;))) *skratt*
Jag blev i alla fall jättefull, men slapp spy. Det var skitbra musik och asmycket tjejer. Så jäääääävla nice!
Lätt bästa kvällen på aslänge. Tack vare er, alla mina killar som rockar och gör livet värt att leva!!!
Så jävla bäst!!! Luv!!! =))))









"Hej, jag är en ung tjej/kille i stockholmstrakterna. Jag har skaffat en blogg för att Blondinbella/Alex Schulman har det, och tror därför att allt jag gör och skriver blir intressant för andra människor. Jag anser mig speciell, och jag vill ha en beskärd del uppmärksamhet, för det är sån jag har blivigt uppfostrad till att vara. Jag gör allt för att synas, även saker jag inte är bra på. Det lärde Big Brother mig. Om jag inte lyckas inom mitt bloggskrivande så tänker jag söka till idol nästa år eller någon annan "reality"-show, för att få mina 15 minutes of fame. Så länge ingen säger åt mig att det jag skriver är patetiskt så kommer jag fortsätta med det. Och förmodligen kommer jag fortsätta med det, även om någon säger åt mig att det är patetiskt, för jag kan inte ta kritik, och lever i en bubbla där jag tror att allt jag gör är unikt, och alla vill veta vad jag gör om dagarna.
Jag är även extremt dålig på att formulera mig och att skriva i allmänhet. Men det märker jag inte, och gör jag det så skiter jag i det, för du ska bry dig om dig själv så bryr jag mig om mig själv.
Du är inte heller så jävla bra!
MEN DUUURÅÅÅÅ!"

Ta ditt jävla alterego och stoppa upp i arslet! Har du inget vettigare att skriva än att påpeka ett slarvigt stavfel kan du lika gärna hålla käften!

"hmm.. trodde inte du brydde dig så jävla mycket som samhällsfrågor. Det här är ju bara skräpfrågor som starka människor kan se förbi.. Eller tro att de kan se förbi. Tjo"

Kasta inte glas i stenhus, eller hur det nu var..

Puss gubben, och kul att du tittade förbi iaf. ;)

Killen som brukar jobba på det utpekat kriminella MC-gängets grupplokal till den 12 år yngre tjejen:

"Jaa, du kan väl följa med dit någon gång? Det blir skitkul! Men du måste göra som finnarna säger, annars slår dom ihjäl dig."

Tjejen:

"Ok, det låter ju kul, när får jag komma?"

Hur glamouröst du må tycka att ditt levnadssätt är så är det inget bra sätt att ragga brudar på. Även om du vill att 5 finnar ska gangbanga en söt liten snärta så är det ju faktiskt helt fel sätt att locka med henne.
Men.. försöka går ju.

Äntligen börjar det ihärdiga skrivandet ge resultat.
Även om jag kanske inte lägger ner extremt mycket tid på den här bloggen, som så många andra gör i Sthlm Citys intervjuer, så har det blivigt mer och mer på sistonde.
Igår sköt antalet unika besökare i höjden, och samtidigt droppas det kommentarer av den lite positivare typen.
Fortfarande förvånas jag dock över rädslan att avslöja sig själv. Tydligen krävs det lika stort mod att ge någon komplimanger som det gör att såga folk.
Men inget illa mot er som har rosat, jag uppskattar verkligen att ni gillar det jag skriver. Men helt plötsligt känner jag en extrem press på mig själv att behöva prestera, nu när jag börjar knyta till mig en stabil grund av återkommande läsare.
Jag ska dock inte det låta bli fallet.
Bloggen kommer fortsätta i samma omfattning och seriösitet som den har gjort tidigare. Här blir det minsann inga förändringar för att bli poppis hos gemene man. Skrivandet är vad det är, och uppskattas av dom få som förstår innebörden och tyngden bakom mina åsikter, även om dom inte alltid är politiskt korrekta.

Angående jämförelsen med Alex Schulman. Eller ja.. en jämförelse var det väl kanske inte, men du som skrev förstår nog vad jag menar?
Hur som.. Ska jag vara helt ärlig vet jag faktiskt inte vad Alex brukar skriva om. Men jag har ju fattat att han kan sin grej, eftersom han är den "kändis" han är. Så jag tar det som en komplimang, även om jag själv har svårt att erkänna när andra är duktiga på det dom gör, och får uppskattning hos medlesvensson. Jag själv klassar mig nog som mer underground, och föredrar också den publiken till det jag gör.

Fortsätt med att hålla er uppdaterade, så fortsätter jag att uppdatera!
Kärlek till er alla!

Håller jag på att lämna det folk tyckte vara kul att läsa om?
Helt plötsligt ligger jag under 25 läsare senaste dygnet. Ändå fick jag en riktigt schysst kommentar på senaste inlägget.
Säg till om jag blir tråkig.
Sovdags!

Fördelen med att jobba i livsmedelsbutik är att man hela tiden kan garva åt alla idiotiska tidningar som säljs där.
I Damernas Värld får man en liten sminkprodukt. Man tror att den ska vara inriktad till damer, men målgruppen är nog mer yngre tjejer.
Här om dan kom det fram 2 flickor till mig, i 12-års åldern, och frågade efter just den tidningen, med motiveringen att man får smink om man köper den. En genial idé för dom som vill sälja sin tidning till yngre tjejer och printa in det sjuka ideal som redan växer sig fram hos unga tjejer.
Till och börja med får man lite smink, vilket säkert är huvudanledningen till att tjejerna köper tidningen. Smink, har jag förstått blir rätt dyrt i allmänhet, får man det "på köpet" i en tidning är det ju ett klipp?
Så, tjejerna köper sminket, med tillhörande tidning. Dom bläddrar igenom tidningen, förmodligen samtidigt som dom sminkar sig efter modellen på framsidan (nåja, nu är jag lite väl hatisk kanske?).
I den skriver dom "hur killar egentligen tycker om dina vänner" och "så har svenska par sex", samt "hitta din stil för att impa på dina väninnor".

12-åriga tjejer är otroligt formbara, killar också för den delen, men nu skriver jag om tjejer. Tro mig, jag har jobbat med barn i den åldern.
Tidningar av den här varianten, tillsammans med alla annan media som framhäver hur en tjej ska vara, drar ner alla yngre tjejer rätt ner i skiten. Visst att det är mycket fler kvinnor som får plats i tv-rutan nu, det blir mer och mer jämnställt på yrkesmarknaden, lika lön, tjejer får vara tomtar i luciatåget osv. Men likt fan visar den mediala delen som riktar sig till yngre att man hela tiden ska sträva mot det perfekta, som inte finns, och att tjejer ska lära sig att vara ett smycke eller en passande tillgång till killar, när det behövs.

Jag har en 14-årig syster. Min flickvän har en 12-årig sådan. Båda tycker att dom är tjocka. Det är dom inte.
Jag frågar "vem har sagt det?"
"Ingen har sagt det, men jag är ju det!" blir svaret.
Jag predikar om hur samhället fungerar och att dom inte alls är tjocka, att dom är jättefina och ska vara stolta över hur dom ser ut.
Men det fungerar inte, för i nästa ögonblick står Rhianna i tv i underkläder och åmar sig mot en striptease-stolpe.
Jag som ensam kraft, och en typ av förebild, fungerar inte i kampet mot det äckliga mansidealet som tjejer lever efter dagligen.
Shit, min systers gamla kompisar har till och med lämnat henne för att hon fick en kille som ingen annan av dom fick.
Inte ens där ser min syster att hon är fin, utan blir istället utstött och hatad pga det hon är.
Bekräftelsen blir till förnedring.
Alla säger till henne att hon är dålig, ful och inte räcker till.
Allt är lögn.

Samtidigt som jag står och stör mig på Damernas Värld i tidningshyllan upptäcker jag Slitz.
Ni vet, tidningen som visar vad män egentligen tycker. Det är det som står i den här tidningen som vi killar gör. Det är såhär vi tänker och det är så som det står här som vi vill ha det. Inga frågor ställda.
I senaste numret står det högst upp i vänsrta hörnet något i stil med "Varför vi älskar silikon."
För det gör vi ju allihopa.
Det går inte att komma undan att killar gillar tuttar. Stora, små, runda, toppiga.. ja, det mesta. Kalla det för typiskt mansgrisar, men det är så det är. Ni tjejer kan påpeka det hur mycket ni vill, men det är ett faktum man inte kommer undan.
Men att vi skulle älska när det är silikon i tuttarna stämmer inte.
Visst, det finns såklart dom som gillar det. På porrfilm.
För jag tror jag talar för fler när jag säger att silikontuttar ger tankar på blonda, slampiga golddiggers? Att en tjej går för långt i sin strävan att få killars uppmärksamhet.
Jo, jag vet att tjejer också vill knulla lika mycket som killar, men tro mig, det här behövs inte för att ni ska få balle.
Hur som helst, det är ingen kille som vill ha en "slitz-brud" till annat än knulldocka.
Men det är inte dom signalerna som går ut.
"Vill du bli en knulldocka, gör såhär mot dig själv så ska du se att alla vill sticka kuken i dig."
Hade det stått så på tidningens framsida hade jag varit nöjd.
Men nu står det att vi killar älskar silikon. Och i tjejernas tidnigar står det hur dom ska göra för att vi ska älska dom.
Vi blir båda formade av högre makter till något avskyvärt, där det hela tiden handlar om att döma folk efter deras utseende.
Eller ja.. inte när det gäller killar då. Vi blir mest tillsagda om att vi ska älska bilar, slåss och silikonbrudar. Annars är man ingen riktig man.
Helt ärligt känns det som om jag står maktlös.
Min syster formas till en osäker tjej som aldrig kommer vara helt nöjd. Alltid inställd på att tillfredsställa andra.
Och jag skäms över att jag är en del av det släkte som trycker ner henne i skiten.
Skäms!

Har länge väntat på att Thomas Rusiak ska göra comeback, men tyvärr verkar det inte bli något av det.
Han har ju slagit sig till ro med Mange Schmidt, och verkar vara nöjd så, av någon anledning.
Men jag satt och slösurfade lite på Youtube och hittade en glimt av det han en gång var, fast i nutid.
Var helt enkelt tvungen att lägga upp det här.

Sidewalk - President w/ Swingfly, Rusiak & the Sun

Jag har under dom senaste 7 dagarna haft mellan 25 och 35 besökare dagligen här på bloggen.
Men ytterst få väljer att lämna en kommentar. Inte för att det är något jag kräver, det är kul nog att se att folk verkligen vill läsa all den smörjan jag skriver.
Men jag undrar därimot vad det är som får människor att vilja läsa det jag skriver, utan att ha några som helst funderingar eller något annat dom vill lämna som respons?
Men det är kul att se att det finns en målgrupp iaf.
Keep it coming!

Ungdomar klagar ständigt på bostadsbristen i Stockholm.
Själv ska jag på 3 olika visningar den här veckan.
På helt eget bevåg har jag fixat dom visningarna.

Men det är bostadsbrist i Stockholm.

Ännu en gång sitter jag på jobbet och slöbläddrar i expressen i samband med min rast.
Även denna gång hittar jag en artikel som för mig är helt meningslös och ja.. idiotisk.
Den här handlar om ett äventyrsland i storbritanien som dom har döpt till Lapland.
För er som inte är pålästa och redan vet vad det är, så är det Jultomtens hemort.
Problemet här är att Jultomtens förlovade land var en besvikelse till alla besökare. I alla fall om man ska tro det man läser. Och det gör man ju..
Det slutade illa. Kunder attackerade personal, det har kommit in över 2000 anmälningar till reklamationsnämnden och man har till och med startat en grupp på facebook mot Lapland.
Vad finns det inte grupper på facebook för?
Hur som helst är alla dessa människor besvikna på att Lapland inte alls var vad dom hade räknat med.
Istället för snö var det lera överallt, dyra priser och inga egentliga attraktioner.
Protesterna kom in i kopiösa mängder.
Frågan är, vad ska man egentligen förvänta sig att mötas av när hela idén grundar i en stor, fet lögn?
Tomten finns inte. Lapland finns inte. Det finns inga jävla nissar och inga flygande renar.
Så var förväntade sig kunderna att mötas av?
Stackars barn, hur ska föräldrarna kunna förklara för dom att "ja, nu är det ju så att det här faktiskt bara är på låtsas."
Kanske borde ha funderats över redan innan dessa bestämde sig för att lura sina egna barn?

En av dom bästa sakerna som finns är att garva åt något helt ensam.
Det ger mig en kännsla av att det man tittar på, eller tänker på verkligen är kul på riktigt.

Peder Fogstrand är en sån person.
Han ser ut som en baby, han pratar som en baby och han beter sig som en baby.
Men han tror att han är skitsnygg, skitsexig och har allt som alla andra vill ha.
Det är precis det som gör honom till den roliga filur han faktiskt är.

http://www.pederscasinoskola.com/

Framför mig stod det för en stund sen en man.
Han var tjock, och så luktade han pommes frites.
Man blir vad man äter..?

Idag är jag en maskin.
Jag trevar mig mekaniskt fram mellan hyllorna och alla småtrötta pensionärer.
Idag är en sån dag som startade med vemod och en smula ångest, över vad vet jag inte, men det fanns där.
Vaknade jag på fel sida bara? Eller är det något annat som grämer mig?
Jag själv har inget vettigt svar. Och behöver det nog inte heller.
Efter lunch släppte jag mina funderingar om ingenting och fortsatte jobba som vanligt.
Nu på eftermiddagen har jag till och med varit trevlig mot några kunder. Till skillnad från tidigare under dagen.
Inte för att jag har varit otrevlig, men jag har liksom varit instängd i en bubbla, där jag har undgått blickar och onödiga frågor genom att verka upptagen.
Det är förvånansvärt hur kunder faktiskt klarar sig själva egentligen. Men människan verkar tycka om att dumförklara sig själv.
Det har inte varit mer uppenbart sen jag började jobba i butik.
Dom dumma frågorna haglar över en, och man förundras över personers sätt att inte tänka.
Finns det hjälpmedel ska dom ju användas, oavsett om dom behövs egentligen eller ej.
Ta alltid den enklaste vägen, och gör gärna icke-problem till problem.
Jag har hört kunder som har beklagat sig över det mesta.

-"Här åker man ända från Upplands Väsby för att handla hos er, och så får man betala 4 kr för mycket?!"

Oftast vill man svara drygt och elakt, men i samma tankestund som går genom huvudet sekunderna efter kundens vemod kommer man fram till att det bästa alltid är att låta kunden ha rätt, oavsett om det är fel.
Dom 4 kronorna betalas tillbaka, så att personen i fråga förhoppningsvis har råd med att biljetten tillbaka till Upplands Väsby...

Jag undrar när man får uppleva en kund som åkt hit från Upplands Väsby för att dom har betalat 4 kronor för lite?
Det skulle göra min dag.

1,5 timmar kvar, och 3 pall att plocka.
Hej och hå, jobba på.

Jag har precis kommit underfund med att jag måste lära mig att gå och lägga mig i tid.
Jag har inget tv-program jag följer.
Ingen aktivitet som kräver att jag är uppe längre än nödvändigt.
Varför envisas jag med att gå och lägga mig för sent?
Att vara ständigt trött på jobbet är skitjobbigt.
Dessutom passar ju tröttheten på att gå över sådär vid 9-tiden på kvällen, lagom till det att man precis har övervägt att gå och lägga sig, men ångrat sig i sista stund, för att klockan är "för lite".
Sen piggnar man till och inser att man inte kommer kunna somna förän vid ett. Och i samma uppenbarelse att man kommer vara trött även nästa dag.
Skärpning!

Jo, på topp är det då inte.
Det känns som om jag aldrig får sova ut ordentligt.
Jag snoozar in i det sista och väljer att i panik få på mig kläderna i det sista för att halvjogga till jobbet.
Dumt, dumt, dumt!
Samtidigt som jag redan går och är småirriterad över ingenting så går jag och har ont i magen.
Magsmärtan försvinner när jag släpper en lång och ihärdig fis, som inte alls är som en lättnad, utan mer som en pina.
Den smått sop-aktiga odören ligger hela tiden som en dimma runt mig där jag går, och det gör mig bara på ännu sämre humör.
Kaffet hjälper inte magen på fötter heller för den delen. Men är som ni vet en nödvändig del av dagen och morgonen.
Nu är min leverans här.
Dags att arbeta av dagens last.

Tjingeling!

Lyssna på texten. Flummigt härlig. Poetiskt.



Paperboys w. Keith - Find my way

Något säger mig att jag är en idiot. Ja, inte en fullständig sådan, men sånär.
Jag är nämligen inne på dagens 4:e kaffe. Nog för att jag är en kontenuelig kaffedrickare, men att tvinga i sig 4 stycken inom loppet av 5 timmar är för mig lite extremt. Speciellt när 3 av dom var från den sunkiga kaffemaskinen i lunchrummet. Det som utvinns därifrån kan knappast kallas kaffe. Men av ren rutin dricker jag det ändå.
Det är dock inte i närheten av hur mycket kaffe jag drack under sommarens arbete på Barnens-ö. Helt plötsligt förstod jag varför mina lärare i grundskolan luktade bajs i munnen. Kaffepauser var liksom den enda godtagbara ursäkten för att komma undan ungarna ett tag.
Och även när man var tvungen att vara med ungarna satt man likt fan med en kaffekopp med halvjummet kaffe. Inte för att man var tvungen, utan för att det kändes konstigt att sitta utan.
Som tack led man av ständig rännskita. Ni vet, kaffe har ju inte den bästa effekten på matsmältningen.
Samma effekt har dagens konsumtion givit. Ändå sitter jag och surplar i mig kaffe nr. 5.

Jag är en idiot.

Ett härligt välkomnande till jobbet. Inga nycklar till skåpet, inget instämplings-/passerkort. 3 personer sjuka. Hej och hå, så fick man fixa alla uppgifter själv, utan några som helst förberedelser. Men vadå? Jag jobbar ju bara här. Och efter förutsättningarna jag har dessutom. Humöret är på topp, men dagen kunde ha börjat bättre.
Nu ska jag slänga i mig dom sista c-vitaminerna i form av en halvtorr clementin.
Tjillevipp!

Martin, du får gärna säga vart du hittar dessa särskrivningar, för jag kan minsann inte hitta några. Men tack för att du gillar bloggen!

Nej, jag särskriver inte. Jag hatar särskrivanden. Titeln på inlägget är precis som det ska vara. Skön litteratur. Om det nu är vad man kan kalla det.
Jag inhandlade iaf en bok idag, som enbart är för att jag ska ha något om intressant att läsa om, och om inte det, något roligt att garva åt.

Boken handlar, ifall ni inte fattar det av vad som står på framsidan, om den mest notoriska och kända graffiti-polisen i New York, Joseph Rivera. Hur han upplever sin kamp mot klottret och hur det fungerar från hans sida. Han har dock lagt av nu, och det är väl av den anledningen han kan ge ut boken. Annars hade det väl blivit ett jävla liv från hans kollegor. Något det förmodligen har blivit ändå. Men jag ska läsa den med nöje.

På baksidan av boken har Joe publicerat ett brev han har mottagit från en av New Yorks största målare, cope2:

"Yo, Joe Blow!!

(A.K.A Joe Rivera)
Vandal Squad

Whats up? You donut eating coffee sloppy vandal slob pig!
How you doing? Whats your problem telling every one in the graff world that im a snitch!! Whats wrong with you.. Jealous? Couse im making more money?? Than you?? Is it my video you stupid dick face?
Get off your lazy fat sloppy ass!
And come catch some real writers and guess what i only got community service for that video. You suck my dick asshole HA,HA,HA ill be back in 200 and i will destrai againyou can never ever destroy my name or fame oyu scumbag!!Watch out for the return of the god of destruction HAHAHA, your idol king cope boy!!!
It pays to have a good lawyerget off my dick you pig OHH YEAH i have some videos for your kids for christmas ! So they can turn out like me there daddys idol why not? It will be the best gift everHAHAQ your whole family can enjoy yo tell lichetti hes mad cool i got love for him but you suck me for ever you dirty pig keep it real son..
Kings Destroy for ever mother fuckers!!

Sincerely
King Cope, KD, BTC"

Skitdåligt skrivet, men ack så ärligt och menat med hela hjärtat.
Det här ska bli kul...

Som så många andra kan jag skriva överlyckligt om hur härlig min helg har varit. Jag kan låtsas som att omvärlden bryr sig om hur full jag var i lördags, vilka skor jag har köpt till mig själv, för att jag ska bli snäppet lyckligare i min plastvärld, osv.
Men jag låter bli.
Helgen har varit bra, men jag ser inget intressant att berätta det för er. Visserligen att mina vänner kanske finner det smått roligt att höra om vad som hände, alla spyor, den redlösa fyllan och alla uteblivna smockor som ständigt hänger i luften när man umgås med "fel" folk, eller när man helt enkelt själv kanske är en av "fel" folk.
Med alkohol i kroppen blir det ju helt plötsligt hur lätt som helst att leka allan, inte minst för en själv, utan allt som oftast för "tunga" killar, och tjejer också för den delen.
Tyvärr är det inte ofta människor inser att deras idiotiska handlingar ibland faktiskt kan leda till obehagliga konsekvenser, inte minst bland andra fulla människor, tillfälligt fyllda med övermod.
Det är dock annorlunda nu för tiden. I samband med att man blir äldre försvinner hela tiden en större procentenhet av dom som är ute efter att hävda sig på fyllan, eller bara tycker att det är kul att slå folk på käften. Dessutom har jag i princip fått min beskärda del av hävdningsvåld och den eufori det ger att smiska på någon kaxig snubbe/snubbar som stunden innan tyckte att det var hur briljant som helst att reagera med agressivitet och ilska när det enda man gjorde var att stöta in i hans bira, för att man faktiskt dansar, aspackad, med 200 andra människor.
Som ni alla vet tar dock grottmänniskan över hos dom flesta när kvällen är inne på sin 7:e bira och sin 4:e jägermeister.
När jag var yngre tyckte jag att en utekväll kryddades, och allt som oftast var en lyckad utekväll om det blev lite handgemäng. Idag tycker jag mer att det är helt onödigt. Fjädrar blir oftast till hönor, och människor som i vanliga fall helst undviker bråk moppsar upp sig och tror att dom är störst och starkast i världen.
Jag har lärt mig att garva åt det, bjuda på några klunkar bira och en vänlig klapp på axeln. Oftast blir effekten positiv. Den tidigare uppmoppsade killen kollar förvånat på en, stammar fram några konstiga ord, tar 2 klunkar bira, ger någon halvtafflig bortförklaring och går sen vidare.
Oftast har den här killen ögonen på en resten av kvällen, men hela tiden cirkulerar det i hans lilla grottmänniskohjärna att jag faktiskt var snäll och trevlig, även om jag "kollar snett" och hade ut lite av hans bira i min hetsigt, glada, okontrollerade "dans".
Så sker i 9 av 10 fall.
Ibland funkar inte en klapp på axeln. Ibland blir svaret av en klapp på axeln en smäll på käften. Men det tar man oftast som det kommer.
I värsta fall får man näsan spräckt och blir utslängd, aspackad, utan jacka, i regnet och med en arg flickvän/ragg skrikandes på en för att man är en jävla idiot.
Som dom flesta vet går det mesta över. Och ja, det kommer alltid att vara värt det, hur korkat det än låter.

Men det var inte vad jag tänkte skriva om. Det som störde mig den här helgen var hemfärden, från den annars extremt lyckade lördagen.
Det har sjungits, dansats, skrikits, hånglats, avstyrts bråk, druckits, garvat, kramats... ja, allt. Jag träffade till och med en kille som hade slagit mig på käften för något år sedan. En helt bizarr händelse där jag fick en smäll av ovanstående, jag svarade snabbt med samma mynt, och var självfallet beredd på en kortare brottningsmatch på ett ölkladdigt golv i takt till hårt pumpande industritechno. Men det slutade efter mitt slag. Killen gick bara iväg. Och igår träffade jag honom igen. Han kände igen mig sa han. Och jag svarade detsamma. Inte för att det är det man ska säga när man träffar fulla människor som känner igen en, utan för att jag gjorde det.
Det visade sig att vi kände igen varandra för att vi hade slagit varandra på käften ett år tidigare. Vi kunde inte annat än att garva åt det.
Hur som helst, på tunnelbanan gjorde jag och mina vänner det som många icke-festande personer, eller.. nyktra kan vi väl nöja oss med att säga, hatar. Ni vet, fyllegormande och skratt och disskutioner om ingenting, och speciellt sånt som är helt ointressant för människor i våran omgivning.
Ju fler stationer stålmasken arbetade av dessto färre blev mina vänner, men humöret var på topp, så idiot-glädje-euforin fortsatte. Till slut var det bara jag och min flickvän.
I den varma vagnen är det helt plötsligt en kille som kräks. Alla tittar motbjudande på honom, utan att säga något dock, i sann Svensson-anda. Själv börjar jag sjunga nidvisor om denne, får ett "Tyst!" av min tjej, samtidigt som vi skrattar för att sedan börja snacka om något helt annat.
4:an där killen satt gapar tom. Folk står ju hellre än att sitta ner bredvid en spya, trots att det är en helt egen 4:a! Men i övrigt är det alltid viktigt att vara först in på tunnebanan, för att slippa "tränga" sig ner bredvid någon annan.
Stationen efter kliver 2 tjejer på. Och går med sina raska jag-ska-dit-först-steg mot den lediga 4:an. I samband med att den ena kliver rätt i pizzan på golvet ropar min dam att dom ska akta sig för spyan.
Svaret blir ett "fuck you" och lite munhugg mot dom. Varför vet jag inte riktigt, men dom ville väl sig visa sig på styva linan.
Efter en stunds tjaffs om ingenting får jag nog när dom börjar hugga mot min flickas klädsel, som dom anser vara för inbjudande, med egna ord. Dom liksom häver ur sig det. På helt fel sätt.
Nästa stund står jag och tittar ner på den mest drivande i "disskutionen", 10 centimeter från henne.
Jag minns inte riktigt, men både det ena och det andra flög ur min mun. Dock erinras jag att jag hela tiden valde mina ord väl. Jag var väldigt välartikulerad, eller ja.. så välartikulerad man kan vara en lördagnatt kl 04:23. Och jag skrek.
Helt plötsligt kände sig dom 2, tidigare stenhårda och kaxiga förortsbrudarna sig väldigt små.
"Vad gör du?"
"Säg åt din pojkvän, han får inte göra såhär!"
"Ska du slå en tjej?"

Vardagshjältarna omkring mig börjar reagera, och så småningom agera. Jag blir undanmatad av två killar i 30-årsåldern.

-"Slår du en tjej?"
-"NEJ FÖR I HELVETE! Jag slår ingen jävla tjej!"

Men nog förtjänade dom det. Tyvärr blev det en ganska lätt verklighetsflykt för dessa två tjejer. Och allt för ofta blir resultatet detsamma. Tjejer kan uppenbarligen bete sig hur som helst och utan problem komma undan med det. För tjejer kan man inte slå, dom är ju tjejer. Dom kan inte heller ta hand om sig själva om dom hamnar i en situation dom själva har satt sig i. Alltid ska "stora, starka" män ge sig in i bilden och lösa, på ett eller annat sätt, stöket som är.

Det slutar med att jag säger åt tjejen som agerat värst att om har några problem, och om hon ska vara kaxig som hon är får hon ta konsekvenserna och kliva ut ur tunnelbanan och ta konflikten där. Med facklande blick och ett tyst litet "nej" stängs dörrarna om henne.
Tjejen som förtjänade en smäll satt i sitt hörn i tunnelbanan och lät förmodligen en hel del tankar fara genom hennes huvud.
Räddsla över att bli konfronterad med sån kraft och envishet var väl minst sagt oväntad hos den här lilla förortstjejen.
Hat över att jag agerade som jag gjorde. Jag menar, hur kunde en kille ge sig på en tjej? Vet jag inte bättre?
Men förmodligen mest lycka över att ingen kunde röra henne, för överallt finns det riddare i skinande rustningar som mer än gärna hjälper en söt, tight liten tonårstjej som är nära i att hamna i trubbel, på eget bevåg.

Jag själv gick förbannad hem, slängde i mig lite skräpmat, uppdaterade min blogg och somnade snarkandes bredvid en lika arg, men ack så vacker flicka.

Jag hoppas bara att den här tjejen lärde sig att handlingar faktiskt föder konsekvenser, och att hennes svans stannar mellan hennes ben en längre tid framöver. Välkomen till verkligheten stumpan.

Det är inte ofta jag beundrar andra skribenter i bloggvärlden, eller i största allmänhet. Men en vän tipsade om nedanstående blogg. Nu känner jag mig tvungen att svälja stoltheten och tipsa vidare om den här. Jag vet att det bara kommer att leda till fler prenumeranter åt någon annan (ja, han som skriver bloggen jag tänker publicera då), men det får det väl helt enkelt göra.
Man får vad man förtjänar helt enkelt.
Jag önskar att jag hade orken att skriva som han gör. Tyvärr försvinner lusten efter ett litet tag, och jag försvinner någon annanstans, på gott och ont.
Hur som helst, här kommer addressen. Läs och njut!

http://imuglybutivegotablog.blogspot.com