Som en kryssning, utan båten.

"Fölåt för att jag skrev "lämna mig ifred" över en McDonalds hamburgerreklamskylt."




"Förlåt för att vi monterar ihop egna Expressen och Aftonbladet-löpsedlar."




"Förlåt för att jag gör vad jag vill."

Jag undrar vem som är gladast över att jag har börjat skriva igen. Jag själv, eller du som läser?
Hur som helst är det helt underbart att se hur besökarsifforna har stigit igen, och att ni dessutom lämnar kommentarer är helt underbart.
Det är något jag saknade tidigare.
Bekräftelsens sötma har nuddat mina smaklökar.
Räkna med mer inlägg, oftare.

Full idag och full imorgon,
så ser livet ut för mig.
Alla andra har varandra,
jag ska aldrig gifta mig.

På min gravsten, på min gravsten
ska det ristas i latin:
Här är stoftet av ett äckel
ja, ett riktigt Bajensvin.

Jag är en trasig människa.
Fläskläppen, eller.. läpparna. Både undre och övre. Dom värker. Inte mycket, men sådär lagom påminnande varje gång jag gör något med munnen.
Skrapsåret på knät är inget jag känner av föränn jag ska göra något som inkluderar att sitta på knä. Även det lika lagom irriterande och äckligt påminnande om att det finns där.
På höger höftben har jag inget sår, men ett blåmärke stort som en knytnäve. Jag kan inte ligga på höger sida utan att känna det trycka smärtsamt.
På ena fotknölen har jag ett till sår. Ett lite mindre, men det är det såret som gör ondast. Varför vet jag inte. Men så fort jag tar på mig skorna och går ett enda steg så hugger det till. För att jävlas såklart. Och att påminna mig om att jag inte är odödlig.

Mitt hjärta därimot, det har aldrig varit mer helt. Fyllt av kärlek och stolthet. Mitt hjärta är gjort av titan. Ogenomträngbart.
Det får mig att glömma dom små såren. Det får mig att minnas vilka jag har bredvid mig, och bakom mig.
Älskar er!

Det sprakar till utifrån köket.
På väg dit känner jag den sötbeska doften av nybryggt kaffe. Det svarta guldets doft.
Det prolar när jag häller upp det i koppen, som i sin tur blir varm av dess nyfunna innehåll.
Jag går tillbaka till vardagsrummet, och den blåa soffan.
Bajshunden ligger och sover där.
När jag närmar mig känner jag den äckliga doften av hundbajs.
Falskt alarm den här gången. En hundfis bara.
Lika motbjudande som bajset. Ska vara glad att han inte bajsade i soffan.

Virveln smattrar varvat med basen från mina högtalare.
Liquicity gör sitt som vanligt. Hans musik får mig att må bra. Slappna av, trots att det höjer pulsen hos mig.
Ett melodiskt kaos, om du vill.

Det är mulet ute, och man kan nästan känna att regnet hänger i luften.
Dom kalla vindarna byts ut mot fuktigt värmande sol.
Men den kalla vinden letar sig in i vardagsrummet och tar sig in under min tröja, upp över ryggraden.
Rysningarna frambringar välbehag, av någon anledning.

Det är måndag imorgon. Jag hade glömt bort det, till det att Klintan påpekade det.
Han jobbar, och hatar det.
Jag kan bara njuta. Äntligen är skallen fri från åtaganden och arbetsmoral.
Soffan är mitt hem.

Jag är på roligt humör idag.
Konstigt humör.
Skämtar om det mesta. Gör konstiga ljud och otippade utfall.
Så när jag kom upp ur tunnelbanan på väg till jobbet var jag bara tvungen att skrämma tjejen som stod precis vid spärrarna.
Hon, tjejen som hade 2 handväskor i ena armvecket och en påse a la Sturegallerian i det andra. Och samtidigt målade naglarna.
Hon hoppade till och måleriet blev helt fel. Kom upp på fingret, utanför nageln.
Jag fnissade till så det kom ut lite snor på överläppen. Det såg ju så jävla kul ut.
Samtidigt ville hon inte börja skrika på mig, för att göra bort sig, så hon nöjer sig med att brista ut något i stil med "det där var väl onödigt."
Jag säger inget, utan går vidare mot jobbet.
Men jag tänker; "Hon förtjänade det, bara för att hon är så jävla veckorevyn..."

Ni får kalla det vad ni vill, och ni får tycka precis vad ni vill om det, och om mig, men jag är en torsk för upplopp.
Råkar bara älska känslan av att folket, den stora pöbeln i slutändan är dom som har makten.
Skulle makthavarna gå för långt, missbruka sin makt, så skulle folket i slutändan kunna säga sitt. När papper och ord inte längre biter.
Självklart kan även den makten missbrukas, och det är ju inte sällan som bråkstakar skrider till upplopp när det egentligen inte finns saker att slåss för.
Trots det finner jag en viss tjusning i det. Möjligheten att kunna göra det eller vad man ska säga. En del av den demokrati.

En del av mig vill berätta allt. Skriva ner varenda anekdot och publicera varenda ocensurerad bild som finns i min ägo.
Visa upp för er vilket jävla liv man lever. All skit man har varit med om. Allt det sjuka man har gjort i sina dar. Något jag kan se tillbaka på nu med mina vänner som har varit med genom åren och garva åt.
Men det finns dom som läser här som kanske inte uppskattar det på samma sätt.
Som inte ser någon gladje i det liv jag har, eller har haft.
Som tycker att jag är en idiot.
Ett svin.
Sådanan texter och bilder kanske skulle påverka negativt. Sätta mig i skiten. Få igång elakartade rykten om mig och min umgängeskrets.
Inte för det jag har gjort eller gör påverkar den stora massan något vidare, utan för att människor är alltför bra på att dömma, förkasta och tycka till om allt. Även det dom inte vet någonting om.

Så, mina historier förblir hemliga, opublicerade. Mina historier är något jag tar upp och pratar om, berättar om, med inlevelse, vid lägerelden i sommar. I bortabussen, när 85% sover, eller en varm sommarnatt på min balkong, när det sista lådvinet tappas upp.
För tro mig, mina vänner, det finns mycket ni inte vet om. Och det finns mycket som skulle få er att häpna.

Idag, fredagen till ära, funderar jag på att gå ut på stan och bli knullad i baken, så jag sedan kan skriva något sött om det. Vad säger ni?

http://eatme.blogg.se
Enbart för att det är mitt hjärtas blogg. Innehållet är för mig tämligen ointressant, förutom när det slängs upp egostimulerande texter om mig själv då.

http://initiativet.blogg.se
Jag tyckte ett tag att Kim Ekholm var en intressant skribent. Intresset har dock svalnat. Ändå kan jag inte låta bli att gå in med jämna mellanrum för att se om han har fått tillbaka det där lilla extra som eggade mig tidigare.

http://petite.nu
Emma har nån äcklig förmåga att trollbinda mig. Känner henne inte, men gillar hennes poetiska livsstil och konstnärliga tycke för saker och ting. Centralstimulerande om inte annat.

http://kritaen5a.blogg.se
Bekanta som bakom sin anonymitet häver ur sig allt möjligt provocerande, äcklande och roande skit, som ingen annan skriver i bloggvärlden.

http://sexandthecitty.blogg.se
Gillar bara egocentrismen. Innehållet är snarare något jag egentligen avskyr med bloggvärlden.

Förmodligen världens bästa konstdokumentär. Se den.

T-banerösten: "Tåg mot: Fruängen."
T-baneföraren, med sin överdrivet pigga röst: "Aaa, precis! Akter för dörrarna, förnustängerjaråmm!"

Vad annat än ett leende på läpparna?

Min syster mår dåligt. Jättedåligt. Så hon kommer till mig med sina problem. Hon tycker inte att någon annan lyssnar.
Så hon har berättat det för min pappas flickvän. Att jag är en bra stöttepelare tydligen. Så nu ringer hon mig, eftersom det är lite struligt i deras förhållande.
Igår kom min farsa till mig. Han mådde inte bra, eftersom det inte funkar i deras förhållande.
Under tiden som brorsan bodde hemma hos våran mamma ringde mamma och frågade mig om jag hade några tips på vad hon skulle göra åt hennes och brorsan relation till varandra, som kanske inte var den bästa.
Min mormor är ensam, eftersom morfar har gått bort. Så hon vill att jag ska höra av mig oftare.

Amnesty, släng er i väggen.

Svartsjuka är som en parasit på en vacker blomma.
Så fort man plockar upp blomman kommer svartsjukan med den.
Jag vet inte, jag kanske förtjänar det. Förtroendet alltså.
Det är tydligen skillnad på vänner och vänner. Snarare killar och tjejer.
Ungefär som att man kramar en tjej, bara för att hon är tjej, så måste man självklart sticka kuken i henne också.
Jag har försökt låta bli att ständigt krama tjejer jag träffar.
Dom kollar på mig som om jag vore dum i huvudet när jag sträcker fram handen.
Jag kommer på mig själv. Klart jag vill känna deras bröst tryckta mot min bringa. Det är ju därför jag kramar dom.
Eller är det för att tjejer är mjuka, ömtåliga varelser som man ska visa kärlek till, även fast man inte vill?

Det är samma skillnad på att tjejer hånglar med sina tjejkompisar.
Är det därimot med en killkompis blir reaktionerna annorlunda. Speciellt om någon av dom har partner.
Men är inte en vän alltid en vän? Man gör det väl bara för att det är lite kul?
Den redan förbestämda reaktionen är ett faktum.

Vem ska få välja mina vänner, om inte jag själv? Och hur vet jag från början att en ny vän inte vill mig illa?
Förtjänar en man min vänskap mer än en kvinna? Och om killen är bög, hur kan jag veta att han inte är ute efter min kropp?
Det handlar inte om kille eller tjej, utan snarare om karisma och på vilken nivå jag attraheras av en person.
Tillit är något man skaffar sig på vägen. Tills dess litar jag på ingen.

Vi är alla oskulder i början.

Elin, glöm aldrig att du är mitt allt.

Det är söndag. Jag jobbar. Igen.
På mornarna när jag vaknar visar dom Telietubbies på tv. Inget för mig.
Ingen metro på bussen in mot stan.
Ingen sömn kvällen innan.
inget att skriva om. Min hjärna är tom. Jag behöver en ledig dag.
Var ledig i torsdags, men vad gör det när man jobbar helg.
Måste styra upp umgängeskretsen. Har legat på latsidan ett tag.
Festa verkar vara enda alternativet till att umgås när man blir äldre. Men festandet lockar inte på samma sätt.
Behöver något vettigt att göra. Men pengarna tryter. Jobbar på ett evighetsjobb för att tjäna pengar så jag kan köpa saker jag egentligen inte behöver. Vi är alla konsumtionssjuka.
Jag saknar röjkvällarna, även fast jag har vuxit ifrån dom.
Jag saknar Joel, Anton, Sebno, Grassi, Azar, Eddie.. Er andra också, men det här var kärnan av HUltraSB. No doubt about it.
Hur mycket jag än jobbar och sköter livet privat kommer det alltid sakna den extra kryddan så länge jag inte tar tag i saken.
Ringer ni inte mig så kommer jag att ringa er. I helgen är jag ledig igen. Förmodligen är jag trött och utsliten och vill nog helst sova. Men jag offrar mig nu. Är trött på hemmakvällar veckan runt. Jag behöver en flykt från verkligheten då och då. Bli full och odräglig och känna mig odödlig för en stund. Som "back in the days". Känna tillfällig eufori över ingenting.
Snart kommer sommaren, bortaresorna, semestern. Jag behöver den. Jag behöver er. Ni är mitt uppåttjack. Jag är beroende av er. Utan er blir vardagen som vilken trist vardag som helst. Grå och innehållslös.
Jag är myran i Antz.
Även den mest betydelselösa arbetsmyran behöver ett äventyr då och då, för att känna sig speciell.

jag blir så glad över att se att ni har kommit tillbaka till mig! Om jag inte hade Elin hade jag haft sex med er allihop, bara för att ni läser här. Alla utom min mamma, av självklara skäl.

"Nu är Ni godkända till ovanstående lägenhet och vi kan boka tid för kontraktsteckning som sker på nedanstående adress i haninge.
Mina arbetstider
Mån 8-19
Tis 8-17
Ons 8-17
Tors 8-17
Fre 8-13
Återkom angående vilken dag samt tid som passar er. Medtag legitimation samt kopia på uppsägning av era nuvarande kontrakt."

Vet ni hur det känns när hjärtat hoppar över ett slag på grund av lycka?