Som så många andra kan jag skriva överlyckligt om hur härlig min helg har varit. Jag kan låtsas som att omvärlden bryr sig om hur full jag var i lördags, vilka skor jag har köpt till mig själv, för att jag ska bli snäppet lyckligare i min plastvärld, osv.
Men jag låter bli.
Helgen har varit bra, men jag ser inget intressant att berätta det för er. Visserligen att mina vänner kanske finner det smått roligt att höra om vad som hände, alla spyor, den redlösa fyllan och alla uteblivna smockor som ständigt hänger i luften när man umgås med "fel" folk, eller när man helt enkelt själv kanske är en av "fel" folk.
Med alkohol i kroppen blir det ju helt plötsligt hur lätt som helst att leka allan, inte minst för en själv, utan allt som oftast för "tunga" killar, och tjejer också för den delen.
Tyvärr är det inte ofta människor inser att deras idiotiska handlingar ibland faktiskt kan leda till obehagliga konsekvenser, inte minst bland andra fulla människor, tillfälligt fyllda med övermod.
Det är dock annorlunda nu för tiden. I samband med att man blir äldre försvinner hela tiden en större procentenhet av dom som är ute efter att hävda sig på fyllan, eller bara tycker att det är kul att slå folk på käften. Dessutom har jag i princip fått min beskärda del av hävdningsvåld och den eufori det ger att smiska på någon kaxig snubbe/snubbar som stunden innan tyckte att det var hur briljant som helst att reagera med agressivitet och ilska när det enda man gjorde var att stöta in i hans bira, för att man faktiskt dansar, aspackad, med 200 andra människor.
Som ni alla vet tar dock grottmänniskan över hos dom flesta när kvällen är inne på sin 7:e bira och sin 4:e jägermeister.
När jag var yngre tyckte jag att en utekväll kryddades, och allt som oftast var en lyckad utekväll om det blev lite handgemäng. Idag tycker jag mer att det är helt onödigt. Fjädrar blir oftast till hönor, och människor som i vanliga fall helst undviker bråk moppsar upp sig och tror att dom är störst och starkast i världen.
Jag har lärt mig att garva åt det, bjuda på några klunkar bira och en vänlig klapp på axeln. Oftast blir effekten positiv. Den tidigare uppmoppsade killen kollar förvånat på en, stammar fram några konstiga ord, tar 2 klunkar bira, ger någon halvtafflig bortförklaring och går sen vidare.
Oftast har den här killen ögonen på en resten av kvällen, men hela tiden cirkulerar det i hans lilla grottmänniskohjärna att jag faktiskt var snäll och trevlig, även om jag "kollar snett" och hade ut lite av hans bira i min hetsigt, glada, okontrollerade "dans".
Så sker i 9 av 10 fall.
Ibland funkar inte en klapp på axeln. Ibland blir svaret av en klapp på axeln en smäll på käften. Men det tar man oftast som det kommer.
I värsta fall får man näsan spräckt och blir utslängd, aspackad, utan jacka, i regnet och med en arg flickvän/ragg skrikandes på en för att man är en jävla idiot.
Som dom flesta vet går det mesta över. Och ja, det kommer alltid att vara värt det, hur korkat det än låter.

Men det var inte vad jag tänkte skriva om. Det som störde mig den här helgen var hemfärden, från den annars extremt lyckade lördagen.
Det har sjungits, dansats, skrikits, hånglats, avstyrts bråk, druckits, garvat, kramats... ja, allt. Jag träffade till och med en kille som hade slagit mig på käften för något år sedan. En helt bizarr händelse där jag fick en smäll av ovanstående, jag svarade snabbt med samma mynt, och var självfallet beredd på en kortare brottningsmatch på ett ölkladdigt golv i takt till hårt pumpande industritechno. Men det slutade efter mitt slag. Killen gick bara iväg. Och igår träffade jag honom igen. Han kände igen mig sa han. Och jag svarade detsamma. Inte för att det är det man ska säga när man träffar fulla människor som känner igen en, utan för att jag gjorde det.
Det visade sig att vi kände igen varandra för att vi hade slagit varandra på käften ett år tidigare. Vi kunde inte annat än att garva åt det.
Hur som helst, på tunnelbanan gjorde jag och mina vänner det som många icke-festande personer, eller.. nyktra kan vi väl nöja oss med att säga, hatar. Ni vet, fyllegormande och skratt och disskutioner om ingenting, och speciellt sånt som är helt ointressant för människor i våran omgivning.
Ju fler stationer stålmasken arbetade av dessto färre blev mina vänner, men humöret var på topp, så idiot-glädje-euforin fortsatte. Till slut var det bara jag och min flickvän.
I den varma vagnen är det helt plötsligt en kille som kräks. Alla tittar motbjudande på honom, utan att säga något dock, i sann Svensson-anda. Själv börjar jag sjunga nidvisor om denne, får ett "Tyst!" av min tjej, samtidigt som vi skrattar för att sedan börja snacka om något helt annat.
4:an där killen satt gapar tom. Folk står ju hellre än att sitta ner bredvid en spya, trots att det är en helt egen 4:a! Men i övrigt är det alltid viktigt att vara först in på tunnebanan, för att slippa "tränga" sig ner bredvid någon annan.
Stationen efter kliver 2 tjejer på. Och går med sina raska jag-ska-dit-först-steg mot den lediga 4:an. I samband med att den ena kliver rätt i pizzan på golvet ropar min dam att dom ska akta sig för spyan.
Svaret blir ett "fuck you" och lite munhugg mot dom. Varför vet jag inte riktigt, men dom ville väl sig visa sig på styva linan.
Efter en stunds tjaffs om ingenting får jag nog när dom börjar hugga mot min flickas klädsel, som dom anser vara för inbjudande, med egna ord. Dom liksom häver ur sig det. På helt fel sätt.
Nästa stund står jag och tittar ner på den mest drivande i "disskutionen", 10 centimeter från henne.
Jag minns inte riktigt, men både det ena och det andra flög ur min mun. Dock erinras jag att jag hela tiden valde mina ord väl. Jag var väldigt välartikulerad, eller ja.. så välartikulerad man kan vara en lördagnatt kl 04:23. Och jag skrek.
Helt plötsligt kände sig dom 2, tidigare stenhårda och kaxiga förortsbrudarna sig väldigt små.
"Vad gör du?"
"Säg åt din pojkvän, han får inte göra såhär!"
"Ska du slå en tjej?"

Vardagshjältarna omkring mig börjar reagera, och så småningom agera. Jag blir undanmatad av två killar i 30-årsåldern.

-"Slår du en tjej?"
-"NEJ FÖR I HELVETE! Jag slår ingen jävla tjej!"

Men nog förtjänade dom det. Tyvärr blev det en ganska lätt verklighetsflykt för dessa två tjejer. Och allt för ofta blir resultatet detsamma. Tjejer kan uppenbarligen bete sig hur som helst och utan problem komma undan med det. För tjejer kan man inte slå, dom är ju tjejer. Dom kan inte heller ta hand om sig själva om dom hamnar i en situation dom själva har satt sig i. Alltid ska "stora, starka" män ge sig in i bilden och lösa, på ett eller annat sätt, stöket som är.

Det slutar med att jag säger åt tjejen som agerat värst att om har några problem, och om hon ska vara kaxig som hon är får hon ta konsekvenserna och kliva ut ur tunnelbanan och ta konflikten där. Med facklande blick och ett tyst litet "nej" stängs dörrarna om henne.
Tjejen som förtjänade en smäll satt i sitt hörn i tunnelbanan och lät förmodligen en hel del tankar fara genom hennes huvud.
Räddsla över att bli konfronterad med sån kraft och envishet var väl minst sagt oväntad hos den här lilla förortstjejen.
Hat över att jag agerade som jag gjorde. Jag menar, hur kunde en kille ge sig på en tjej? Vet jag inte bättre?
Men förmodligen mest lycka över att ingen kunde röra henne, för överallt finns det riddare i skinande rustningar som mer än gärna hjälper en söt, tight liten tonårstjej som är nära i att hamna i trubbel, på eget bevåg.

Jag själv gick förbannad hem, slängde i mig lite skräpmat, uppdaterade min blogg och somnade snarkandes bredvid en lika arg, men ack så vacker flicka.

Jag hoppas bara att den här tjejen lärde sig att handlingar faktiskt föder konsekvenser, och att hennes svans stannar mellan hennes ben en längre tid framöver. Välkomen till verkligheten stumpan.