Det är vad jag möter hela tiden. Hatet alltså. Inte mot mig själv dock, utan mot andra.
Det är alltid snack om religion, politik, etnicitet, könsroller osv.
För det är tydligen väldigt viktigt att tillhöra "rätt" grupp. Starkast överlever heter det ju. Så människan verkar hela tiden hitta på olika anledningar att få slå folk på käften. Kan man dessutom göra det med andra som tycker likadant är det såklart helt underbart.
Jag vill inte rata tankegången om att man hela tiden vill vara bättre än sin granne, det bär självklart mycket negativt med sig, men är kanske något vettigt ändå?
Att som individ välja en grupp av andra människor att tillhöra, för att slåss för något man tror på, kanske verbalt, men också fysiskt, leder i min tro förr eller senare till en starkare mänsklig "ras". Den gruppen av människor som inte tilltalar den stora massan förlorar helt enkelt i slutändan kampen. Kvar blir den starkare. Så småningom utmanas den av en ny, nytänkande grupp, som om den har vad som krävs i sin tur tar över efter den tidigare dominanta.
Helt enkelt en del av den mänskliga dynamiken.
Men det gör ont också. Jag hatar att se andra, på sitt sätt, goda människor, som förkastas, förnedras, jagas och förlöjligas, enbart pga en annan social bakgrund, etnicitet, religion, politik, sexuell läggning etc.
För det är också hela tiden väldigt viktigt att bry sig om andras åsikter.
Är man bög är det ofta väldigt gemytligt för andra att påpeka det, av någon anledning. För bögar i allmänhet påverkar ju oss hetrosexuella i våran vardag, och måste därför sättas på plats. Verbalt eller fysiskt. Vad kommer annars deras mode, tal, rövknullande och frisyrer göra mot oss?

Samma tänk gäller tydligen vad man än pratar om. Hiphoppare, hårdrockare, vänsterpartister, moderater, negrer, vita, uteliggare, inneliggare, fjortisar, gamla, brats, sofo-poppare osv. Tyvärr. För det vore ju riktigt hemskt om vi sluta bry oss om hur andra är. Man vill ju inte vara den förste som sväljer stoltheten och lägger ner stridsyxan. Det är då man tillhör den svagare gruppen. Den som tillslut konkureras ut av den starkare. Eller så hamnar man i något form av ingenmansland, där ingen bryr sig om dig, och du inte bryr dig om någon. Jag har dock lärt mig att den positionen oftast uppskattas.
Ibland stör sig folk bara på den dock. Jag vet inte riktigt varför. Jag satsar på skam. Skam att själv inte kunna svälja stoltheten och bemöta alla människor med den kärlek och respekt som var och en förtjänar.
För det gör man väl?