Gammal.

Man vet att man inte är 18 längre när...

...
ens några år yngre vänner tycker att mina jämngamla tjejkompisar är "milfs".
...kassörskan på bolaget inte ens funderar på att fråga mig om legitimation.
...man enbart har blivit bjuden på en studentskiva i år, och det för att jag tog upp tidigare här på bloggen att jag inte hade blivit bjuden på någon.
...ens flickvän påpekar att "du fyller ju faktiskt 25 nästa år".
...tv-spel inte längre är roligt längre än 30 minuter.
...det det känns "ganska skönt" att diska och få tvätten ren.
...man tackar nej till sex med motiveringen "klockan är mycket, och jag ska ju upp och jobba imorgon".
...kassörskan på närbutiken frågar om leg när man köper folköl, för att sedan utbrista "oj, förlåt!" när man väl visar det.
...man spanar in sommarsöta 17-åringar i kort-kort, utan att dom spanar tillbaka.
...man inte längre kan dra in magen så att det ser sådär somalia-sjukt ut, utan bara så att det ser ut som att man har en någorlunda platt mage.
...vakten påpekar innan man går in på klubben att "det är rätt ung publik här vet du va?"
...farsans polare tycker att det är kul att festa med en.
...man har tv på avbetalning, lägenhet, hund, och flickvän. Medan brorsan är i Kanada med motiveringen att "man måste ju testa lite, det blir säkert kul".

Mustasch.

Kritaen5a säger att om man har mustasch så gillar man antingen att slicka fitta, eller så är man helt enkelt tysk.
Jag har börjat odla mustasch för att slippa prostatacancer. För det gör man nämligen när man har mustasch. Det har jag läst i tidningen.

Jag undrar varför inte symbolen för kampen mot prostatacancer kunde få vara en eregerad kuk, rätt och slätt? För det är väl lite det prostatan handlar om? Att vara fertil? Kunna producera spermier?
Damerna har ju fått ett rosa band. För rosa är ju, som ni alla redan vet, något som tjejer tycker naturligt om. Det är liksom en av dom genetiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Medfött liksom. Tjejer tycker om Rosa och killar tycker om Blått.
Ah! Där har vi det! En blå kuk! Perfekt!

Hemma.

Persiennerna är nedfällda. Hade dom varit uppe hade människor utanför sett TV-skärmen, som i sin tur är kopplad till datorn.
Vi använder alltså TV-skärmen som datorskärm.

Historiken, alla cockies och alla cachade sidor var raderade. Från idag, och alla dagar tillbaka.

Det här får mig att undra, vad gjorde Elin egentligen idag, innan hon åkte till jobbet?

Talibanfeminist.

Finns det något som heter så? Ordet används i alla fall i dagens kolumn i Metro, där Cissi Wallin talar om hur hemskt det är att bli sexuellt utnyttjad, att killar generellt tar tjejer i skrevet och att alla män är potentiella våldtäktsmän. Artikeln läser ni här:

http://www.metro.se/se/article/2009/01/23/15/0104-45/index.xml


Och mina åsikter om hennes ställningstagande och yttranden hittar ni här:

Att män har en aphjärna som tar över efter ett ex antal glas vin/öl/sprit skiljer sig inte från hur kvinnor blir när dom dricker. Det sexuella tar lätt över, och endorfinerna sprudlar i våra små hjärnor. Nu blir väl svaret säkert ett "skyll inte på alkoholen!" För det är ju trots allt inte alkoholens fel, det är vårat eget fel om vi blir kåta och brunstiga. Alkholen ger oss bara en liten knuff över kanten.
Självklart ska allt taffsande som sker, oavsett om det sker i onyktert tillstånd eller ej, vara ömsesidigt. Annars är det såklart ett övergrepp. Problematiken i Cissis kolumn, och förmodligen i hela hennes tankesätt, är att hon drar upp hela problemet svart på vitt; Män taffsar på tjejer fast dom inte får. Punkt.
För det första, är man ute på krogen, speciellt i ett onyktert tillstånd, så blir alla av motsvarande kön en bit kallskuret. Jag tror det är ytterst få som är ute på krogen för att träffa sin själsfrände. Att Cissi tycker att det är hemskt att det är så ändrar ingenting. Man kan hålla sig borta där ifrån om trycket blir för hårt.
Och då kommer följande fråga; Ska hon inte få festa "ifred" för att folk blir omdömeslösa, respektlösa och kåta när dom dricker, dansar och festar?
Självklart ska hon få det! Men att vara medveten om hur det går till ute på krogen, och hur fulla människor beter sig, oavsett kön, kan vara en fördel. Det blir liksom en mindre chockartad reaktion då, när killen bredvid fäster blicken i hennes fylliga(?) byst och fullkomligt klär av henne med blicken.

För det andra: Cissi. Tyvärr är det så att vi redan från barnsben lär oss att tjejer ska ta hand om oss killar. Helst iklädda rosa kläder när dom gör det. Att försöka ändra andra människors åsikter genom att i princip kalla alla killar för "taffsare" är svårt.
I övrigt undrar jag hur du har tänkt dig att det ska gå till på krogen, enligt dina mått. Ska man fråga om lov innan man lägger handen på tutten på tjejen man har limmat på, och hånglat med hela natten? I teorin skulle det vara ett sexuellt övergrepp om inte tjejen bokstavligt talat har tagit handen och lagt den på bröstet. Skulle tjejen därefter få för sig att skrika till och tillkalla vakt skulle förmodligen killen åka dit för sexuella trakaserier.
Att tjejer allt som oftast vräker ut tuttarna ur sina för små linnen och viftar med fittan under sina för korta kjolar verkar du därimot skita i. För tjejer vill ju inte knulla. Dom vill bara vara fina och sexiga för sig själva.

För det tredje händer det till och från att tjejer och kvinnor nyper mig i rumpan, lägger sexistiska kommentarer och pratar gott om min kuk. Aldrig har jag kännt obehag efter en sådan händelse. Å andra sidan, tjejer är ju snälla och söta, så man är väl helt enkelt ovan. Vem vet hur det skulle vara om alla tjejer gick omkring på gatan och tog mig på kuken? Så som alla män gör på dig när du är på krogen.

Som sist vill jag bara påpeka att du är en jävla fegis som inte anmäler killen som utnyttjade dig. Han är ett kräk och förtjänar ett straff. Att du blundar och tänker på annat kommer inte att göra att han "får sitt tillslut". Ha lite stolthet för i helvete! Det är på grund av oanmälda våldtäkter som väldtäkterna fortsätter. Tänk på fler än dig själv.

Nu har jag sagt mitt. Om du läser det här får du gärna ge svar på tal.

Hildebrandt.

Jag sprang upp till lunchrummet för att ta min kl.14-frukt. Det gäller ju att äta ordentligt om man ska bli stor som fan.
Hur som låg aftonbladet på bordet, med baksidan uppåt, där jag fann dagens kolumnist, Johanne Hildebrandt som vädrat sina åsikter. Jag kände att jag skulle skriva vad jag tycker, om hennes åsikter, och det hon har åsikter om.

Här följer hennes kolumn:

"Skitsnack att knark hjälper kreativiteten

"Jag har använt det i syfte att skriva. Det är rent kemiskt och det har fungerat alldeles utmärkt för mig", sa den kändisförfattare som greps av polisen när han köpte kokain.
Bokförläggaren Carl-Michael Edenborg skriver ett flummigt debattinlägg på Newsmill att förbudet mot knark beror på samhällets rädsla för eufori och att andra droger, som alkohol, ju minsann är legala. Edenborg har intervjuat ett trettiotal författare, många av dem har använt droger för att öka sin kreativitet.
"Författare intresserar sig ofta för de där gränserna mellan psyken, kroppar, individer, grupper, samhällen och arter, de ägnar sig åt att undersöka dem, gestalta dem, ifrågasätta dem, upplösa dem."
Herregud vilket skitsnack!
Jag har skrivigt sex böcker som nästan sålt i en miljon exemplar utan att behöva knarka.

Och med tanke på att jag ägnat de senaste veckorna åt att under stor möda bekämpa en legal drog, nikotin, blir jag rent ut förbannad att behöva höra knarkpropaganda. En missbrukare är en missbrukare, oavsett om drogen är legal eller ej är bortförklaringarna desamma och det finns därför ingen anledning att romantisera bruk av några former av gift.
Och ja, jag vet faktiskt vad jag pratar om. Jag testade allt i tonåren men la av när jag skulle fylla sjutton år eftersom jag inte ville sluta som en patetisk looser. Jag såg ju själv hur jobbiga och spattiga kokainisterna var, för att inte tala om haschrökarna som påstod att deras drog var ofarlig samtidigt som de uppförde sig som psykfall.
Sant är att man inte blir beroende av en enda lina men kokain är beroendeframkallande, drogen tar över receptorerna i hjärnan, kidnappar dem och sedan börjar styr missbrukarens beteende. Det finns ingen kreativitet i detta eller värdighet.

En av mina förbilder är en av landets skickligaste musiker. Han missbrukade allt från sprit till knark under många år och först när han gick till botten med sina problem klarade han av att bli nykter. Som bonus blev han också bättre på sitt jobb.
Det är någon att respektera i stället för de stackare som klagar på att de blir gripna snortande på toaletter eller Kleerup som klagade över att han fick lämna urinprov på grammisgalan. De här människorna är inte häftiga eller trendiga för att de knarkar. De är tragiska människor som inte klarar av sin egen verklighet utan klamrar sig fast vid en kemisk illusion. Inte mycket rock 'n' roll i det."


Innan jag själv yttrar mig så tänker jag klargöra i att jag inte förespråkar droger, men jag har accepterat att dom cirkulerar i min närhet och i samhället. Det är bara mina egna åsikter, och behöver inte nädvändigtvis vara politiskt korrekt.

För det första låter Hildebrandt som en desperat mamma, i takt med att förbjuda allt med alla möjliga obskyra medel som finns tillgängliga, även om hon inte uttrycker något sådant.
Sen kan vi väl ta upp fenomenet knark.
Att vi "vanliga" människor tycker att ordet smakar beskt har väl snarare med våran uppfostran och lagstadga att göra. Knark är bajs!
Knark är inte bajs, men dom som har upplevt en drog som negativ ser den oftast som bajs. Men knark är enbart ett ord. Det finns civilisationer som ihärdigt använder sig av safter från växter och dylikt för att få uppleva hallucinationer på olika sätt. Visserligen är dessa civilisationer ofta grovt underutvecklade. Men frågan är om det har med drogkonsumtionen att göra eller att dom allt som oftast är avskiljda från resten av världen, och helt enkelt har fått lära sig leva livet på ett, för oss främmande sätt?

På sätt och vis förstår jag Hildebrandts syn på författare som "skyller" knarkandet på att dom vill bli kreativa. Men med tanke på vad Hildebrandt själv har skrivigt för böcker så låter det mest som avundsjuka. Dessa böcker är inga som behöver en verklighetsflykt för att skriva.
http://cdon.se/b%c3%b6cker/hildebrandt%2c_johanne/

Å andra sidan kan jag faktiskt tänka mig att droger i viss mån kan vara jävligt kreativa. Lyssna bara på rapparen Organism 12, som hela tiden glorifierar hasch och cannabis.
Utdrag ur låten Lite Ull Blir Det:
"Jag kommer nog aldrig få medalj på högsta pall
Jag befinner mej mitt i minsta skaran av de största namnen (se mej)
Växer stolt upp fast det fattas vatten till fröet
Blir sen en kaktus som lever på daggen från natten i öknen
Jag kan bara tala för dom som talar för mej
Glänser det mer än det lyser då för det vara för mej
Jag ser bara en massa förtappade själar här
Musik för symbiosen mellan författare och läsare
(Så häll på i mitt glas)
Häll tills det rinner över alla
Vet vad dom vill men inte hälften som finner sitt öde
Bara nått steg ifrån galaxen
Jag blir rastlös, jepp det är klart
Bilden du målar blir dassig med blaskiga färger
Den hetlevrade, han kommer straffas hårt
Därför vätter verandan min rakt mot en oljekatastrof
Jag vill inte lyssna om du nämner ännu en lögn
Verkar som det blir en lång natt följt av en ännu längre sömn"

Helt ärligt förstår jag inte vad Johanne vill. Att andra som knarkar ska sluta upp med det? Vad hon själv får ut av det vet jag inte. Men det tål att jämföras med en människa som hatar bögar. Riktigt hur mycket en bög i själva verket påverkar en annan, heterosexuell man, och hans livsstil och vardag är ju nästintill obefintlig.
Om Kleerup drar ladd när han skriver sin musik ska väl faktiskt Johanne Hildebrandt fullständigt skita i?

Sen finns det såklart andra aspekter. Sådana som att knarkimperiet och dess hantlangare står för en orättvis värld där människor utnyttjas, luras och mördas. Det är egentligen ett annat kapitel. Men knarkandet i sig hänger enligt mig helt på individens ansvar. Alla människor (nåja) vet att det är skadligt, och väljer, trots lagar, att bruka droger. Valfrihet kallas det. För hur mycket lagar vi än sätter upp har människor alltid en fri vilja.
Kleerup väljer själv hur mycket han vill riskera för en gubbe koks, och det är han som får ta konsekvenserna. Att han sen kan uttala sig om hur jobbigt det är att få lämna urinprov på galor beror enbart på grund av skittidningar som Afonbladet, som väljer att ge honom den uppmärksamheten.

Hela drogindustrin och konsumerandet bidrar med den nypa kaos vi behöver i världen. Allt är inte alltid rättvist, men det är kaos. Så medan Kleerup jobbar på sitt nästa "spår" tycker jag att Johanne Hildebrandt kan fortsätta sin kamp mot rökning, som gemene man är för svag för att ta själva. Det är väl statens jobb att skydda oss mot farligheter?

Kåtslag.

Surfade förbi en bekants blogg och blev påmind om att tjejer alltid ska utse snygga killar i serier och filmer. Riktigt varför har jag aldrig förstått.
Ofta är det sådant snacket handlar om. Efter en film eller om en serie som någon följer, så handlar det sällan om intriger, svartsjukedraman, skådespelet, kameramanövrerandet eller story, utan allt som oftast om vem som är snygg, eller snyggast.
Är det bristen på att knulla runt i verkliga livet som framhäver det här fenomenet. För vi vet ju alla att tjejer är för fina för att pippa med människor dom inte känner.
Är det då man tar det till en annan dimension? I fantasin låter dom sig gangbangas av killarna i OC? Ha sex med olika huvudrollsinnehavare i olika serier och filmer? Är det sånt som får det att kittla till i kalaspuffen?
För i fantasins värld, där kan man vara hur slampig man vill.

Gud.

Eftersom farsan har blivigt nätpokertorsk fanns det inte mycket annat att göra än att packa lite inför flytten eller att bänka sig framför tv:n. Det blev till att göra lite av båda.
Jag fastnade dock framför tv:n en längre stund när jag slog på programmet "Profetens Döttrar".
Jag intresserar mig extremt för andra kulturer, debatter och hur saker och ting vinklas och ses av andra personer.
Huvudämnnet, eller, i alla fall det som det las mest tid och energi på var slöjan. Det var av någon anledning viktigare än "hedersvåld" eller andra fenomen kopplade till den muslimska kulturen eller tron.
Hur som helst talades det mycket om mycket.
Självfallet var alla medverkande kvinnor, vilket förbryllade mig lite. Om man vill lösa problem där kvinnor förtrycks kan det vara bra att ha män på sin sida. Det har dessa säkerligen, men att visa det utåt kan ju definitivt vara en stark faktor i att visa andra att man menar allvar i sin kamp. Det är ju faktiskt inte många män som vågar stå för att dom står på tjejernas sida.
Debatten tog sina törnar och ibland bearbetades ämnen så extremt att det bara blev löjligt.
Slöjan var här ett praktexempel.
Det finns, enligt medverkande i programmet, två läger i "slöjfrågan". Dom som vill tvinga av tjejer slöjan, och dom som vill tvinga på tjejer slöjan. Enligt de medverkande måste man få välja själv, och det är vad det ska handla om.
Det låter såklart vettigast. Man som kvinna, oavsett läggning eller religion ska få välja själv hur hon ska leva sitt liv, hur hon ska se ut och hur hon ska bete sig. Detta innebär dock inte att allt dom en person väljer är rätt, känns rätt hos andra eller uppskattas av alla. Något som flera verkar vara för trångsynta för att se.
Snacket övergick till slut att slöjan inte handlade om religion eller kvinnoförtryck. Vissa ska använda den som sådant, men generellt är det bara ett klädesplagg som kvinnan väljer själv om hon ska bära.
Så, jag måste verkligen helt fått det om bakfoten.
Slöjan har inga religösa rötter? Det är bara en huvudbonad påhittad av muslimer? Eller är det bara ett sätt för muslimska tjejer att mildra det faktum att man faktiskt inte visar vem man är?

Även där går mina åsikter isär. Självklart ska man få välja själv hur man ska klä sig. Vill man inte visa håret så ska man inte behöva göra det. Men faktumet att det skapats av en tro och en ideologi går inte att dölja.

"Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen. Och de skall inte låta sina behag skymta inför andra än sin make, sin fader, sin svärfader, sina söner etc."

Det är vad som står i koranen. Varför inte män ska skyla sig är för mig en gåta. Är det för att kvinnor har en mindre sexuell drift och har lättare att lägga band på sig när dom blir kåta än män?

Ok, jag kanske inte förstår mig på det djupa i en gudatro. Det har liksom aldrig fallit mig i smaken. Personligen skiter jag fullständigt i om en människa tror på gud eller bär slöja. Men jag blir alldeles virrig av att folk lägger så stort ansvar hos "gud", och stor tro på "honom".
Har folk ingen tro i sig själva? Är människor svaga? Duger inte livet som det är? Måste allt ha en förklaring?
Det är väl kanske så att det som inte går att förklara är något gudomligt?

Nåja, nu kom jag ifrån ämnet lite. Men inlägget får bli till vad det blir när jag skriver och saker poppar upp i skallen.

Det skulle ju faktiskt kunna vara så att slöjan har, eller åtmistone börjar förlora sin religösa betydelse. Och då är det ju ganska vettigt att informera om det. För det är hela tiden viktigt vad andra tycker om dig, din tro och vad du sysslar med i anknytning till den.

Ska tjejer ta tag i pekpinnen kan man inte hålla på att spela efter mannens regler. Det gäller att dra på baraclavan och visa vart fan man står. Daltandet leder ingenstans. Diplomati håller inte. Men det verkar ingen ha förstått.

Jag tappar lusten. Mina åsikter tar aldrig slut, och jag kan inte få ner allt på "papper". Det blir osamanhängande och långtråkigt att skriva om. Det är roligare att disskutera i verkliga livet.
Hur som helst tänker jag inte göra något för att förändra muslimers tillvaro. Jag ser alla som människor. Tyvärr delar jag inte den tron med så många andra. Livet är inte enklare än att vi bor på samma planet. Vi äter, knullar, sover och slåss för att överleva. Oavsett religion, kön, "ras" etc.
Resten är hyckleri, för att fördiva tid.


"I make my own luck."
Harvey Dent

Fråga.

Varför uppskattas vi inte för dom vi är?

Hjärtattack.

Hon: Förlåt för att jag väckte dig inatt hjärtat! Inte meningen!
Jag: Jag ville ju sova med dig! Dum som ringer så sent!
Hon: Förlåt! Kände mig jättedum! Jag får kompensera dig ikväll...
Jag: Jaså? Vad ska du göra?
Hon: Det du befaller mig att göra...

På randen till utmattning? Hur länge orkar jag hänga med i svängarna hos en veril tonåring? Vänta några år bara, sen kallar hon mig för gubbe.


Yes man!

Det är inte livet som väljer hur du ska leva det, det gör du själv.

Trend.

Det är trendigt med nyårslöften har jag förstått.
Jag hatar nyårslöften. Och jag hatar trend.
Riktigt innebörden av det ordet har jag dock inte förstått. Men det har såklart en betydelse för mig.
Att vara trendig är att vara "medveten". Medveten om tex vilka kläder man ska ha på sig. Typ, vad som är årets svart. Kanske ha koll på vilka utestället man bör besöka. För att ta sig in på dom ska man såklart ha koll på vad som är årets svart. Allt går hand-i-hand.
Tillhör man inte dom trendiga är så tillhör man packet. Pöbeln. I alla fall sett från trendfolkets ögon. Det gäller att skillja dem fina från dom fula. Rika från fattiga. Svenskar från icke-svenskar. För vem vill inte känna sig bättre än någon annan? Oavsett om det är i ett parti schack, en fotbollsmatch, ett slagsmål, i rikedom eller skönhet, så vill alla människor ha något dom kan säga till andra att "jag är bättre än du."
Jag vill självklart också kunna säga det till folk. Jag gör det nog också i vissa fall. Ödmjukt. Och jag kände mig glad, men samtidigt smutsig när Tim yttrade orden "du kommer att bli en trendsättare" till mig.
Jag tillhör den trendiga pöbeln. Det smutsigt trendiga. Jag håller mig i ingenmansland.

Och mitt nyårslöfte blir att inte avge något nyårslöfte.

Ord.

Ibland sätter andra människor ord på det jag tänker. Det är skönt. Bekvämligt. Att andra tänker som jag. Ibland undrar jag om jag är den enda. Jag har tydligen fel.


Smuts.

Efter ihärdigt jobbande, mirakulös fylla på både jul och nyår och efter att äntligen ha spenderat alla pengar jag har på skit, så sitter jag hemma i min fåtölj, illaluktandes, oduschad sen nyårsafton, där den enda näring jag har fått i mig idag har varit 3 koppar kaffe, en portion mackaroner m. köttbullar och en shot jägermeister. Jag känner mig låg. Inte psykiskt, utan fysiskt. En lågt stående människa. Men bara för stunden. Jag vet att det inte är såhär jag är. Det är bara en annan sida av myntet. En påminnelse om att allt inte alltid är bäst. Men det psykologiska övertaget är enormt. Jag luktar skit för att jag lever på topp. Min frisyr är dålig nu för den var bra förut. Jag åt gott i en vecka, så nu åt jag dåligt. Det är så vi lever. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag älskar mig själv. Äckligt mycket.

Det är nu det vänder. En dusch, en middag. Sen mår jag bra igen. Och ett ligg kanske?

Bastard.

Ja, det är jag. Eller, det är förmodligen så en del uppfattar mig. Även om det inte är min tanke eller mening blir jag lätt dömd till att vara provokativ, ärlig och framåt.
Det här är dock saker jag själv är stolt över, men egenskaper som många andra uppfattar som stötande eller jobbigt. Nåja, att säga att många tycker det är nog att ta i, men det finns nog en del.
I min värld vill jag att folk ska stå för sina åsikter, ha grunder och argument för varför dom tycker som dom gör och kunna förmedla dom till andra personer. Men vi är uppfostrade till att inte tänka, agera och göra som vi vill.
Det är förmodligen vissa ser mig för en bastard.
Däremot funderar jag mycket. Jag bestämmer mig inte bara för att tycka en sak, för att någon har sagt åt mig att tycka så. För det oftast så det fungerar.
Jag försöker hela tiden hitta den bästa vägen att lösa mina problem, och se till att alla parter inblandade förtjänar det dom får när resultatet av mitt agerande slår ut.
Jag ser mig inte som en fullständig människa, men jag anser att mina värderingar och min inställning till omvärlden hör till det bättre. Även om jag fortfarande har extremt mycket att lära.

I allt det här möter jag ständigt folk som inte kan förstå sina brister. I vissa fall så självgoda att osäkerheten bländar mig.
I butiken där jag jobbar har vi såklart butiksmusik. Jag hörde en låt som började med strofen "Nobodys perfect".
Frågan ställdes efter visst tänk till mig själv om det är så man ska leva? I tron om att man inte är perfekt?
Att det är uppenbart att unga, speciellt tjejer, inte duger till och förmodligen aldrig kan bli perfekta har jag redan konstaterat. Men är det verkligen så man bör tänka? Visst, alla har sina brister, men krävs inte dom för att man ska se det positiva i en människa? Så, att ha brister är väl snarare att vara perfekt.

Därför säger jag, mina påhopp, åsiktsyttringar, fördommar och mitt förakt mot vissa människor, stilar, inställningar, åsikter, människors moral, självsäkerhet, osäkerhet osv. är kanske något som gör er förnärmade, sårade eller arga. Men om det gör ont, så stå hellre upp för din sak, få mig att ändra åsikt. Även jag har mina brister, och kan kanske ändra dom till det bättre, men ni kommer aldrig att få mig felfri, för jag är perfekt.

Hat.

Det är vad jag möter hela tiden. Hatet alltså. Inte mot mig själv dock, utan mot andra.
Det är alltid snack om religion, politik, etnicitet, könsroller osv.
För det är tydligen väldigt viktigt att tillhöra "rätt" grupp. Starkast överlever heter det ju. Så människan verkar hela tiden hitta på olika anledningar att få slå folk på käften. Kan man dessutom göra det med andra som tycker likadant är det såklart helt underbart.
Jag vill inte rata tankegången om att man hela tiden vill vara bättre än sin granne, det bär självklart mycket negativt med sig, men är kanske något vettigt ändå?
Att som individ välja en grupp av andra människor att tillhöra, för att slåss för något man tror på, kanske verbalt, men också fysiskt, leder i min tro förr eller senare till en starkare mänsklig "ras". Den gruppen av människor som inte tilltalar den stora massan förlorar helt enkelt i slutändan kampen. Kvar blir den starkare. Så småningom utmanas den av en ny, nytänkande grupp, som om den har vad som krävs i sin tur tar över efter den tidigare dominanta.
Helt enkelt en del av den mänskliga dynamiken.
Men det gör ont också. Jag hatar att se andra, på sitt sätt, goda människor, som förkastas, förnedras, jagas och förlöjligas, enbart pga en annan social bakgrund, etnicitet, religion, politik, sexuell läggning etc.
För det är också hela tiden väldigt viktigt att bry sig om andras åsikter.
Är man bög är det ofta väldigt gemytligt för andra att påpeka det, av någon anledning. För bögar i allmänhet påverkar ju oss hetrosexuella i våran vardag, och måste därför sättas på plats. Verbalt eller fysiskt. Vad kommer annars deras mode, tal, rövknullande och frisyrer göra mot oss?

Samma tänk gäller tydligen vad man än pratar om. Hiphoppare, hårdrockare, vänsterpartister, moderater, negrer, vita, uteliggare, inneliggare, fjortisar, gamla, brats, sofo-poppare osv. Tyvärr. För det vore ju riktigt hemskt om vi sluta bry oss om hur andra är. Man vill ju inte vara den förste som sväljer stoltheten och lägger ner stridsyxan. Det är då man tillhör den svagare gruppen. Den som tillslut konkureras ut av den starkare. Eller så hamnar man i något form av ingenmansland, där ingen bryr sig om dig, och du inte bryr dig om någon. Jag har dock lärt mig att den positionen oftast uppskattas.
Ibland stör sig folk bara på den dock. Jag vet inte riktigt varför. Jag satsar på skam. Skam att själv inte kunna svälja stoltheten och bemöta alla människor med den kärlek och respekt som var och en förtjänar.
För det gör man väl?

Slut.

Så var det slut. Julen alltså. Den riktiga julkänslan infann sig aldrig riktigt hos mig, trots att jag faktiskt hade en julafton med gran, julbord och kalle anka. Är det min inställning till julen som fick mig att känna så måntro?
Hur som känns det skönt att det är avklarat.
För första gången någonsin, iaf i min livstid firade jag jul med farsans släkt. Det inkluderar han syster, som styrde upp alltihop, och hans 2 bröder. Alla bröder som tidigare har varit isär och mer eller mindre sura på varandra pga diverse ting slöt helt plötsligt upp och fick chans att umgås.
Vilken härlig jul! För det är väl ändå det viktigaste? Att människor kan samsas på julafton? Av respekt till jesus!
Men som sig bör blev alkoholintaget stort, och indikationer på irritation dök så småningom upp, så klart.
I samma veva fick man höra dom sedvanliga fraserna "Jag vill inte se min mamma så här full på julafton." och "Måste man bli full som fan bara för att det är jul?"

För på jul ska ju allt vara frid? Det är ju tradition?
Det slutade väl i alla fall. Det blev en relativt lugn julafton, och alla som var där och firade vårat älskade jesubarns födelse mådde gott, mest pga alkoholen och den goda maten. Men också för att man fick tillfälle att hedra jesus, och den heliga dag som julafton infinner sig på. Det är kärlek. Heja gud och hela kristendomen. Länge leve jesus!

Fylleglad.

Jag uppskattar verkligen att mina vänner vill ha ut mig på helgerna, och att dom saknar mig ibland, nu när festandet inte är högsta prioritet. Men bespara mig dom desperata försöken att få ut mig när klockan är halv 2 på natten.
I övrigt jobbar jag i helgen, och det är enbart av den anledningen jag inte går ut. Inte pga flickvän. Ni som tror det, eller tycker att jag är en toffel är välkomna att ta det med mig ni är nyktra.
Det är tydligen helt omöjligt att komma ifrån den kategoriseringen helt. Har man flickvän, och speciellt i ett ganska tidigt skede, så kommer man få höra att man är toffel någon gång. Men att det kommer från någon som har en dotter på 3(?) och som går ut i princip varje helg, om inte oftare, håller inte riktigt.
Glöm inte bort vem som bangade senast, och valde the notorious Patricia, istället för Allhusets Drum & Bass-klubb.
I övrigt borde du kanske tänka mer på din dotter än på klubbandet. Växa upp med barnvakt var och varannan helg för att Mamma är danssugen och kåt tror jag kommer slå fel när Bella har vuxit upp. Eller vad säger du Liza?

1 nytt röstmedelande. Mottogs klockan 01:32:
"-----, sluta vara så jävla keff och börja gå ut nån gång!
Det kan inte stå för hela livet även om Elin är fett söt!
Kan du skicka mig Linus nummer, så vi kan nupppa lite?
Annars hittar jag någon annan.
Puuuss, puss, puss hej, puss, i love you!
Faaaan, du kommer in på jobbet, och inte jag är där! Mother fucker!
Puss, hej, puss.

Men guuuuuuud!"

Och jo, det kommer nog stå hela livet ut.

Kvinna.

En lätt puff i sidan på min arbetskamrat med pekfingret blev till ett gensvar i form av ordet "kvinna".
Inget märkvärdigt. Glimten i ögat och ett leende på läpparna. 2 minuter gick, och jag började fundera.
Samma person går förbi mig, och jag frågar honom vad han menar? Varför kallar du mig kvinna? Använder du "kvinna" som skällsord? "Nej då"
-"För du vet att kvinna är ju något fint, i alla fall för mig."
-"Ja då, så känn dig hedrad."
Tankarna susade i skallen. Skulle jag känna mig hedrad att han kallade mig kvinna? Knappast. Självfallet var ordet menat som nedvärderande. Precis som alla andra väl använda skällsord med kvinnokopplingar. Hora, Bög, Fitta, Slyna, Slampa..
Jajaja, jag förväntar att jag kommer få någon bright kommentar nu som att "man säger ju faktiskt kuk också till folk".
Ja, man gör ju det, ibland. Men allt som oftast använder man ord som relaterar till något femenint. Typ kuk-sugare. Och vi killar tar illa upp. Inte vill man bli relaterad till något som verkar kvinnligt. Fjolligt? Det vore hemskt. Vi lever ju som män! Jag vill höra att jag har stor kuk, inget annat!
Lägg där efter till att även tjejer använder samma ord mot varandra. Inte kallar dom varandra för Lesbiska, Kuk, Manshora osv? Även dom har lärt sig att använda ord med negativ klang om det kvinnliga könet.
Ännu en gång gör vi saker för att trycka ner kvinnan. Om än benämningen kvinna. För det handlar bara om att anpassa sig till en mansdominerad värld. Annars är man en kvinna, av någon form.
För det ska ni veta tjejer, att ni ska göra som vi säger. Ni är det svaga könet. För ni kan inte slåss, och därför ska ni underkasta er oss. Gör ni inte som vi säger är ni horor, hela bunten!

Kärlek.

Viljan att hela tiden tillfredsställa min omgivning. Den finns oftast där, ibland knappt så man märker av det, men ligger ändå lurande under ytan av det som kan tyckas vara det verkliga jag.
Hela tiden möts jag av ångest och lätt depression. Något verkar lirka sig in hos mina vänner och göra att dom aldrig är riktigt nöjda med hur deras tid spenderas. För hela tiden finns en oroväckande närvaro av tidsbrist. Att anpassa sig in i vardagen och ta var dag som den kommer är svårt, även för mig. Man lyckas, även om man försöker att låta bli, att tänka på morgondagen, istället för att leva i nuet.
Men allt är inte alltid så simpelt. Att slå sig till ro och vara nöjd är en synd. Att inse att man lever i ett liv där samma mönster bara upprepar sig retar gallfeber på många. Det finns ingen tillfredsställelse i att vara nöjd. Man vill hela tiden veta om det är bättre på andra sidan gräset. Och det är förståligt.
När döden väl knackar på min dörr vill jag hellre vara glad över att jag ångrar vissa saker jag gjorde, än att jag ångrar att jag aldrig prövade något som jag tänkte på att pröva.
Men hela tiden dyker hinder upp. Som sig bör i ett liv. Att tro att problem uteblir, oavsett hur bra man har det är naivitet. Och det är väl det som självklart får en att må bra dom stunderna man verkligen mår bra. Man behöver en svacka då och då, för att uppskatta tiderna som är bra.

Min vän lever i en värld av känslomässigt kaos. Han tjejkompis, som han är störtförälskad i, har valt en annan framför honom. Till råga på allt är denne en av hans bästa killkompisar.
Nu lever han i en värld där hoppet verkar vara det enda som håller igång honom. Tyvärr verkar det dom att kärlek ibland används som vapen istället för någonting positivt.
Jag har själv upplevt att kompisar vänder ens kärlek till någon mot en. Så som sanna vänner bör göra? Men svartsjukan tar över. Om än att det är svårt att erkänna, så ses det som något jobbigt att någon annan, utomstående helt plötsligt får lika mycket, om kanske till och med mer uppmärksamhet som ens vänner.
Alla som har varit förälskade någon gång vet hur historien går. Kännslorna svällar över i början. Det blir ibland okontrolerbart. I viss mån måste man alltid försöka hålla en fot kvar på jorden och komma ihåg sina vänner. Men det är såklart även vännernas ansvar att inte släppa tag om sin förälskade vän. För kärlek är, som alla vet, som bäst när den är ömsesidig. Även vänner emellan.
Så till er som ser eran vän förtäras inifrån av vetskapen att hans kärlek har valt någon annan; var inte med och tär ner honom. Stå upp för honom. Lyssna på honom, även om ni egentligen inte bryr er. Låt inte det hårda, manliga ta över och släpp eran löjliga, ytliga attityd om att pojkar inte gråter. För det gör vi ibland. Och det är när vänner känner sig som svagast som dom behöver något starkt att klamra sig fast om.
Det är då vänskap är som starkast.

Bostadsbrist.

Ungdomar klagar ständigt på bostadsbristen i Stockholm.
Själv ska jag på 3 olika visningar den här veckan.
På helt eget bevåg har jag fixat dom visningarna.

Men det är bostadsbrist i Stockholm.

Tidigare inlägg
RSS 2.0