Så var det slut. Julen alltså. Den riktiga julkänslan infann sig aldrig riktigt hos mig, trots att jag faktiskt hade en julafton med gran, julbord och kalle anka. Är det min inställning till julen som fick mig att känna så måntro?
Hur som känns det skönt att det är avklarat.
För första gången någonsin, iaf i min livstid firade jag jul med farsans släkt. Det inkluderar han syster, som styrde upp alltihop, och hans 2 bröder. Alla bröder som tidigare har varit isär och mer eller mindre sura på varandra pga diverse ting slöt helt plötsligt upp och fick chans att umgås.
Vilken härlig jul! För det är väl ändå det viktigaste? Att människor kan samsas på julafton? Av respekt till jesus!
Men som sig bör blev alkoholintaget stort, och indikationer på irritation dök så småningom upp, så klart.
I samma veva fick man höra dom sedvanliga fraserna "Jag vill inte se min mamma så här full på julafton." och "Måste man bli full som fan bara för att det är jul?"

För på jul ska ju allt vara frid? Det är ju tradition?
Det slutade väl i alla fall. Det blev en relativt lugn julafton, och alla som var där och firade vårat älskade jesubarns födelse mådde gott, mest pga alkoholen och den goda maten. Men också för att man fick tillfälle att hedra jesus, och den heliga dag som julafton infinner sig på. Det är kärlek. Heja gud och hela kristendomen. Länge leve jesus!