Kärlek.

Viljan att hela tiden tillfredsställa min omgivning. Den finns oftast där, ibland knappt så man märker av det, men ligger ändå lurande under ytan av det som kan tyckas vara det verkliga jag.
Hela tiden möts jag av ångest och lätt depression. Något verkar lirka sig in hos mina vänner och göra att dom aldrig är riktigt nöjda med hur deras tid spenderas. För hela tiden finns en oroväckande närvaro av tidsbrist. Att anpassa sig in i vardagen och ta var dag som den kommer är svårt, även för mig. Man lyckas, även om man försöker att låta bli, att tänka på morgondagen, istället för att leva i nuet.
Men allt är inte alltid så simpelt. Att slå sig till ro och vara nöjd är en synd. Att inse att man lever i ett liv där samma mönster bara upprepar sig retar gallfeber på många. Det finns ingen tillfredsställelse i att vara nöjd. Man vill hela tiden veta om det är bättre på andra sidan gräset. Och det är förståligt.
När döden väl knackar på min dörr vill jag hellre vara glad över att jag ångrar vissa saker jag gjorde, än att jag ångrar att jag aldrig prövade något som jag tänkte på att pröva.
Men hela tiden dyker hinder upp. Som sig bör i ett liv. Att tro att problem uteblir, oavsett hur bra man har det är naivitet. Och det är väl det som självklart får en att må bra dom stunderna man verkligen mår bra. Man behöver en svacka då och då, för att uppskatta tiderna som är bra.

Min vän lever i en värld av känslomässigt kaos. Han tjejkompis, som han är störtförälskad i, har valt en annan framför honom. Till råga på allt är denne en av hans bästa killkompisar.
Nu lever han i en värld där hoppet verkar vara det enda som håller igång honom. Tyvärr verkar det dom att kärlek ibland används som vapen istället för någonting positivt.
Jag har själv upplevt att kompisar vänder ens kärlek till någon mot en. Så som sanna vänner bör göra? Men svartsjukan tar över. Om än att det är svårt att erkänna, så ses det som något jobbigt att någon annan, utomstående helt plötsligt får lika mycket, om kanske till och med mer uppmärksamhet som ens vänner.
Alla som har varit förälskade någon gång vet hur historien går. Kännslorna svällar över i början. Det blir ibland okontrolerbart. I viss mån måste man alltid försöka hålla en fot kvar på jorden och komma ihåg sina vänner. Men det är såklart även vännernas ansvar att inte släppa tag om sin förälskade vän. För kärlek är, som alla vet, som bäst när den är ömsesidig. Även vänner emellan.
Så till er som ser eran vän förtäras inifrån av vetskapen att hans kärlek har valt någon annan; var inte med och tär ner honom. Stå upp för honom. Lyssna på honom, även om ni egentligen inte bryr er. Låt inte det hårda, manliga ta över och släpp eran löjliga, ytliga attityd om att pojkar inte gråter. För det gör vi ibland. Och det är när vänner känner sig som svagast som dom behöver något starkt att klamra sig fast om.
Det är då vänskap är som starkast.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0