Jag sprang upp till lunchrummet för att ta min kl.14-frukt. Det gäller ju att äta ordentligt om man ska bli stor som fan.
Hur som låg aftonbladet på bordet, med baksidan uppåt, där jag fann dagens kolumnist, Johanne Hildebrandt som vädrat sina åsikter. Jag kände att jag skulle skriva vad jag tycker, om hennes åsikter, och det hon har åsikter om.

Här följer hennes kolumn:

"Skitsnack att knark hjälper kreativiteten

"Jag har använt det i syfte att skriva. Det är rent kemiskt och det har fungerat alldeles utmärkt för mig", sa den kändisförfattare som greps av polisen när han köpte kokain.
Bokförläggaren Carl-Michael Edenborg skriver ett flummigt debattinlägg på Newsmill att förbudet mot knark beror på samhällets rädsla för eufori och att andra droger, som alkohol, ju minsann är legala. Edenborg har intervjuat ett trettiotal författare, många av dem har använt droger för att öka sin kreativitet.
"Författare intresserar sig ofta för de där gränserna mellan psyken, kroppar, individer, grupper, samhällen och arter, de ägnar sig åt att undersöka dem, gestalta dem, ifrågasätta dem, upplösa dem."
Herregud vilket skitsnack!
Jag har skrivigt sex böcker som nästan sålt i en miljon exemplar utan att behöva knarka.

Och med tanke på att jag ägnat de senaste veckorna åt att under stor möda bekämpa en legal drog, nikotin, blir jag rent ut förbannad att behöva höra knarkpropaganda. En missbrukare är en missbrukare, oavsett om drogen är legal eller ej är bortförklaringarna desamma och det finns därför ingen anledning att romantisera bruk av några former av gift.
Och ja, jag vet faktiskt vad jag pratar om. Jag testade allt i tonåren men la av när jag skulle fylla sjutton år eftersom jag inte ville sluta som en patetisk looser. Jag såg ju själv hur jobbiga och spattiga kokainisterna var, för att inte tala om haschrökarna som påstod att deras drog var ofarlig samtidigt som de uppförde sig som psykfall.
Sant är att man inte blir beroende av en enda lina men kokain är beroendeframkallande, drogen tar över receptorerna i hjärnan, kidnappar dem och sedan börjar styr missbrukarens beteende. Det finns ingen kreativitet i detta eller värdighet.

En av mina förbilder är en av landets skickligaste musiker. Han missbrukade allt från sprit till knark under många år och först när han gick till botten med sina problem klarade han av att bli nykter. Som bonus blev han också bättre på sitt jobb.
Det är någon att respektera i stället för de stackare som klagar på att de blir gripna snortande på toaletter eller Kleerup som klagade över att han fick lämna urinprov på grammisgalan. De här människorna är inte häftiga eller trendiga för att de knarkar. De är tragiska människor som inte klarar av sin egen verklighet utan klamrar sig fast vid en kemisk illusion. Inte mycket rock 'n' roll i det."


Innan jag själv yttrar mig så tänker jag klargöra i att jag inte förespråkar droger, men jag har accepterat att dom cirkulerar i min närhet och i samhället. Det är bara mina egna åsikter, och behöver inte nädvändigtvis vara politiskt korrekt.

För det första låter Hildebrandt som en desperat mamma, i takt med att förbjuda allt med alla möjliga obskyra medel som finns tillgängliga, även om hon inte uttrycker något sådant.
Sen kan vi väl ta upp fenomenet knark.
Att vi "vanliga" människor tycker att ordet smakar beskt har väl snarare med våran uppfostran och lagstadga att göra. Knark är bajs!
Knark är inte bajs, men dom som har upplevt en drog som negativ ser den oftast som bajs. Men knark är enbart ett ord. Det finns civilisationer som ihärdigt använder sig av safter från växter och dylikt för att få uppleva hallucinationer på olika sätt. Visserligen är dessa civilisationer ofta grovt underutvecklade. Men frågan är om det har med drogkonsumtionen att göra eller att dom allt som oftast är avskiljda från resten av världen, och helt enkelt har fått lära sig leva livet på ett, för oss främmande sätt?

På sätt och vis förstår jag Hildebrandts syn på författare som "skyller" knarkandet på att dom vill bli kreativa. Men med tanke på vad Hildebrandt själv har skrivigt för böcker så låter det mest som avundsjuka. Dessa böcker är inga som behöver en verklighetsflykt för att skriva.
http://cdon.se/b%c3%b6cker/hildebrandt%2c_johanne/

Å andra sidan kan jag faktiskt tänka mig att droger i viss mån kan vara jävligt kreativa. Lyssna bara på rapparen Organism 12, som hela tiden glorifierar hasch och cannabis.
Utdrag ur låten Lite Ull Blir Det:
"Jag kommer nog aldrig få medalj på högsta pall
Jag befinner mej mitt i minsta skaran av de största namnen (se mej)
Växer stolt upp fast det fattas vatten till fröet
Blir sen en kaktus som lever på daggen från natten i öknen
Jag kan bara tala för dom som talar för mej
Glänser det mer än det lyser då för det vara för mej
Jag ser bara en massa förtappade själar här
Musik för symbiosen mellan författare och läsare
(Så häll på i mitt glas)
Häll tills det rinner över alla
Vet vad dom vill men inte hälften som finner sitt öde
Bara nått steg ifrån galaxen
Jag blir rastlös, jepp det är klart
Bilden du målar blir dassig med blaskiga färger
Den hetlevrade, han kommer straffas hårt
Därför vätter verandan min rakt mot en oljekatastrof
Jag vill inte lyssna om du nämner ännu en lögn
Verkar som det blir en lång natt följt av en ännu längre sömn"

Helt ärligt förstår jag inte vad Johanne vill. Att andra som knarkar ska sluta upp med det? Vad hon själv får ut av det vet jag inte. Men det tål att jämföras med en människa som hatar bögar. Riktigt hur mycket en bög i själva verket påverkar en annan, heterosexuell man, och hans livsstil och vardag är ju nästintill obefintlig.
Om Kleerup drar ladd när han skriver sin musik ska väl faktiskt Johanne Hildebrandt fullständigt skita i?

Sen finns det såklart andra aspekter. Sådana som att knarkimperiet och dess hantlangare står för en orättvis värld där människor utnyttjas, luras och mördas. Det är egentligen ett annat kapitel. Men knarkandet i sig hänger enligt mig helt på individens ansvar. Alla människor (nåja) vet att det är skadligt, och väljer, trots lagar, att bruka droger. Valfrihet kallas det. För hur mycket lagar vi än sätter upp har människor alltid en fri vilja.
Kleerup väljer själv hur mycket han vill riskera för en gubbe koks, och det är han som får ta konsekvenserna. Att han sen kan uttala sig om hur jobbigt det är att få lämna urinprov på galor beror enbart på grund av skittidningar som Afonbladet, som väljer att ge honom den uppmärksamheten.

Hela drogindustrin och konsumerandet bidrar med den nypa kaos vi behöver i världen. Allt är inte alltid rättvist, men det är kaos. Så medan Kleerup jobbar på sitt nästa "spår" tycker jag att Johanne Hildebrandt kan fortsätta sin kamp mot rökning, som gemene man är för svag för att ta själva. Det är väl statens jobb att skydda oss mot farligheter?