I helgen hade jag en del kompisar över. I sedvanlig anda, när man träffar kompisar som man kanske inte träffar så ofta så gglider snacket ofta in på saker man gjort tillsammans, minnen och hur man relaterar olika saker till varandra. Livet man har levt, eller lever och hur man alltid ställde upp för varandra, och i viss mån fortfarande gör såklart. Skillnaden blir dock stor när man blir äldre. Man är inte samma våghals som man var för några år sen. Ändå var det tiden som man hade som roligast. En familj vid sidan om den riktiga familjen.
Jag vet inte varför det blir så. Oftast hos unga "män". Man söker sig till lagom stora grupper där man backar upp varandra och lever rövare. Oavsett om det är som yrkeskriminell, fotbollshuligan eller i ett fotbollslag så är det alltid samma mönster. Ett gäng grabbar som samlas över en gemensam nämnare, som dom lever efter och brinner för.
Dom jag hängde med förde samman killar från alla samhällsklasser och etniciteter. Vissa var rasister, andra var extremvänsterpartister, vissa var klottrare, andra huliganer, någon jobbade som designer, en hade eget företag. Men vi hade en gemensam nämnare.
Nu när man blir äldre inser man att det mesta var ett pojkstreck. Omogna testosteronstinna grabbar som sökte sig till något större för att känna sig meningsfulla, mer eller mindre. Men än idag har man något gemensamt med dessa killar.
Ungdomen och uppväxten. Min "familj" kommer alltid stå mig nära.

Ni vet vilka ni är...