Söndag.

Det är morgon.
Klockan står på 06:55.
Drar ut det allra sista ur vad som kan kallas sovmorgon för att vara pigg på jobbet.
Om det verkligen fungerar har jag aldrig kommit fram till.
Elin vaknar till en kort sekund och klappar mig tafatt på ryggtavlan när jag sitter och samlar energi på sängkanten.
Sen vänder hon sig om och somnar igen.
Ingen tid för frukost. Inte ens kaffe.
Missar bussen med en minut. Får vänta några på nästa.
Det är öde. Inte en människa ute.
En taxibil susar förbi. Det är allt. Trots att det är motorväg.
Solen skär in i mina ögon, men den är inte varm.
Känns nästan som vinter ute. Frost på träden.
Har glömt bort att det faktiskt är april och inte alls juni som man tidigare lurat i sig själv.

För dött här. Ser mig om.
"..it makes us harder, the struggle continues.."
Musiken bryter tystnaden. Den får mig att le. Må bra.
Rytmiskt passande till vädret och humöret.
Bussen kommer. Jag har lämnat mitt avtryck. Även om det knappt är synligt.
Trötta människor. Fulla människor. Knappt människor.
Naturligt en söndagmorgon.
Anpassar mig efter det liv jag lärt mig leva. Inprintat in i ryggmärgen.
Jobba för pengarna, lev för helgen. Jobbhelgen. Och pengarna.
Vore skönt med semester. Skita i det här.
Gå och lägga sig kl 6 istället för att gå upp.
Det kommer. Var så säkra. Det kommer.


Kommentarer
Postat av: Weiss

Krigare

2009-04-19 @ 11:21:56
Postat av: Weiss

Krigare

2009-04-19 @ 11:24:35
Postat av: En vänn

Norra sköndal... Helvetets dragplåster.

2009-04-19 @ 21:02:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0