Jag läser sällan tidningar. Det mesta för mig som skrivs är hyckleri. "Nyheter" är aldrig nyheter. Någon har dött, vädret blir si. Oftast är det samma skit. Händer det något stort, någon typ av finanskris eller liknande får man reda på det ändå.
Hur som helst läste jag Metro i morse. Det var lite insändare och krönika om hur man inte blir lycklig av pengar.
Och det är ju ett välkänt fenomen att säga så om man är fattig.
Det är nog ytterst få som avstår pengar.
Jag måste väl säga att jag har goda vänner och ett ganska roligt jobb, men härliga arbetskamrater och en bra boendesituation. Det ger mig mycket kärlek såklart. Men vart vore jag utan pengar? Jag blir inte mindre lycklig när lönen kommer för att jag bryr mig mer om mina vänner. Jag behöver pengar, och jag vill ha dom.
Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, och jag anpassar mig därefter. Precis som alla andra.
Av någon anledning verkar fattigare människor tro att folk med pengar inte har vänner och bekanta som älskar dom för vad dom är. Den materiella avundsjukan infinner sig på samma sätt hos alla klasser i samhället. Det gäller bara att veta vart den börjar, och när det är dags för den att ta slut.