Jag är en trasig människa.
Fläskläppen, eller.. läpparna. Både undre och övre. Dom värker. Inte mycket, men sådär lagom påminnande varje gång jag gör något med munnen.
Skrapsåret på knät är inget jag känner av föränn jag ska göra något som inkluderar att sitta på knä. Även det lika lagom irriterande och äckligt påminnande om att det finns där.
På höger höftben har jag inget sår, men ett blåmärke stort som en knytnäve. Jag kan inte ligga på höger sida utan att känna det trycka smärtsamt.
På ena fotknölen har jag ett till sår. Ett lite mindre, men det är det såret som gör ondast. Varför vet jag inte. Men så fort jag tar på mig skorna och går ett enda steg så hugger det till. För att jävlas såklart. Och att påminna mig om att jag inte är odödlig.

Mitt hjärta därimot, det har aldrig varit mer helt. Fyllt av kärlek och stolthet. Mitt hjärta är gjort av titan. Ogenomträngbart.
Det får mig att glömma dom små såren. Det får mig att minnas vilka jag har bredvid mig, och bakom mig.
Älskar er!