Efter veckor av tystnad väljer jag att bryta den.
Det finns ingen egentlig anledning till att skrivandet slutade, annat än att motivationen dog.
Finns ett löst samband till min semester med i bilden, men utöver det, inget speciellt.
Kanske fortsätter det imorgon, eller senare ikväll.

Som en kryssning, utan båten.

Hunden sover.
Chefen är ute och festar.
Jag sitter i kallsonger och svettas av fukten utifrån.
Min öl är ljummen och ganska avslagen.
En prommenad?
Rastlösheten stiger mig över huvudet.
Och vad ska jag göra åt saken när jag inte kan sova?
Ingen som har lust att komma över och göra mig sällskap?

En dag på medis och en kväll på grönan med Lady Gagface.
Har potentialen att bli istor, men skiftar helt enkelt för mycket mellan bra och dåligt.
Bra show dock.

På VIP-hyllan stod Måns Zelmerlöf och såg upptagen ut medan Carolina Gynning stod och låtsades vara superstjärna bakom ett par jättesolglasögon.
När vi hetsade Måns att vinka, som faktiskt har gjort något talangfullt och bra, var det några yngre killar som hetsade Carro att vinka.
Dom konfronterades självklart och frågade varför Carro skulle ha någon uppmärksamhet.
Sen ropade killarna på Måns.

Mission accomplished.



Lady Gaga gjorde som alla artister och sa att hon älskade Sverige. Sen skrek hon Stockholm en massa gånger. Sen tog hon sig på fittan, sen visade hon stjärten, sen tog hon sig på fittan, sen sa hon att hon gillar svenska pojkar.

"Fölåt för att jag skrev "lämna mig ifred" över en McDonalds hamburgerreklamskylt."




"Förlåt för att vi monterar ihop egna Expressen och Aftonbladet-löpsedlar."




"Förlåt för att jag gör vad jag vill."

Jag undrar vem som är gladast över att jag har börjat skriva igen. Jag själv, eller du som läser?
Hur som helst är det helt underbart att se hur besökarsifforna har stigit igen, och att ni dessutom lämnar kommentarer är helt underbart.
Det är något jag saknade tidigare.
Bekräftelsens sötma har nuddat mina smaklökar.
Räkna med mer inlägg, oftare.

Full idag och full imorgon,
så ser livet ut för mig.
Alla andra har varandra,
jag ska aldrig gifta mig.

På min gravsten, på min gravsten
ska det ristas i latin:
Här är stoftet av ett äckel
ja, ett riktigt Bajensvin.

Till min vän Grappne. Jag vet att du har svårt för den här musiken, men jag ska pumpa den till det att du faller för den. Enjoy!

Jag är en trasig människa.
Fläskläppen, eller.. läpparna. Både undre och övre. Dom värker. Inte mycket, men sådär lagom påminnande varje gång jag gör något med munnen.
Skrapsåret på knät är inget jag känner av föränn jag ska göra något som inkluderar att sitta på knä. Även det lika lagom irriterande och äckligt påminnande om att det finns där.
På höger höftben har jag inget sår, men ett blåmärke stort som en knytnäve. Jag kan inte ligga på höger sida utan att känna det trycka smärtsamt.
På ena fotknölen har jag ett till sår. Ett lite mindre, men det är det såret som gör ondast. Varför vet jag inte. Men så fort jag tar på mig skorna och går ett enda steg så hugger det till. För att jävlas såklart. Och att påminna mig om att jag inte är odödlig.

Mitt hjärta därimot, det har aldrig varit mer helt. Fyllt av kärlek och stolthet. Mitt hjärta är gjort av titan. Ogenomträngbart.
Det får mig att glömma dom små såren. Det får mig att minnas vilka jag har bredvid mig, och bakom mig.
Älskar er!

Idag är dagen då allt vad moral heter läggs åt sidan.
Dagen då vi tar fram grottmänniskan i mig.
Det är bortamatch i göteborg. Sveriges framstjärt.

Det sprakar till utifrån köket.
På väg dit känner jag den sötbeska doften av nybryggt kaffe. Det svarta guldets doft.
Det prolar när jag häller upp det i koppen, som i sin tur blir varm av dess nyfunna innehåll.
Jag går tillbaka till vardagsrummet, och den blåa soffan.
Bajshunden ligger och sover där.
När jag närmar mig känner jag den äckliga doften av hundbajs.
Falskt alarm den här gången. En hundfis bara.
Lika motbjudande som bajset. Ska vara glad att han inte bajsade i soffan.

Virveln smattrar varvat med basen från mina högtalare.
Liquicity gör sitt som vanligt. Hans musik får mig att må bra. Slappna av, trots att det höjer pulsen hos mig.
Ett melodiskt kaos, om du vill.

Det är mulet ute, och man kan nästan känna att regnet hänger i luften.
Dom kalla vindarna byts ut mot fuktigt värmande sol.
Men den kalla vinden letar sig in i vardagsrummet och tar sig in under min tröja, upp över ryggraden.
Rysningarna frambringar välbehag, av någon anledning.

Det är måndag imorgon. Jag hade glömt bort det, till det att Klintan påpekade det.
Han jobbar, och hatar det.
Jag kan bara njuta. Äntligen är skallen fri från åtaganden och arbetsmoral.
Soffan är mitt hem.